Tjeders whisky

Bara whisky

Laphroaig 2006 Cooper’s Choice for Sweden

| Inga kommentarer

Den 7 juli släpps en tioårig Laffe unikt för den svenska marknaden. Den lades på fat i april 2006 och buteljerades någon gång 2017. Den oberoende buteljeraren Vintage malt whisky company gav ut detta fat i sin serie Cooper’s Choice. Alla 420 flaskor är öronmärkta för den svenska marknaden, där priset är 899 kronor. Whiskyn är buteljerad på 46% och det handlar om en whisky som fått finish på sherryfat. Utgåvan är en single cask, med fatnummer 9530.

Doft: åh, vad jag önskar att jag inte visste vad det var i glaset! Så svårt att inte leta efter vad jag tror jag ska hitta. Och nog fan är den där direkt, grapefrukten. Känner jag den eller inbillar jag mig? Omöjligt att veta. Det är en avsevärt nedtonad rök i jämförelse med hur det brukar dofta från Laphroaig, men nog doftar det Islay alltid. Syrlig, distinkt rök; en ordentligt ”fet” ton, utan att det är grädde, mer som någon neutral olja; vagt mineralt och mer än ett stänk sjögräs. Någon vidare sherry cask finish känner jag inte direkt av, faktiskt; om något, en skön lite rå grappaton. En aning av sot. Nej, inte grapefrukt, förresten: apelsinzest är det.

En helt okej Laffe.

Smak: mycket anonym, inledningsvis och även fortsatt, faktiskt: sockerbitar (godiset); urlakad vanilj; något havigt som inte är salt och inte sjögräs eller tång; rött äpple?; kraftigt minerala toner; mycket nedtonad, något besk rökighet. Det är gott och så, men från en tioårig Laffe förväntar jag mig mer än såhär.

Eftersmak: även här en nedtonad, liksom gräddig rökighet; kort puff av torv och aska följer, torven hänger sig kvar och så landar man absolut helt hemma hos Laphroaig, med jod och plåster; den där sjukhus/apoteksdoften.

Med vatten blir doften mer spännande: både drömmar (småkakan) och en lite mer brutal rök med någon svårfångad off-note i sig (oljigt, som skitig olja); smaken förblir en rätt allmän ”rökig whisky”-ton, middle of the road; eftersmaken brutaliseras och blir surare i röken – trevligt!

Sammanfattning: tja, jo: en helt okej Laffe. Det är väldigt nedtonat och försiktigt (för att vara Laffe då alltså). Men som det blir rätt ofta med rökig Islaywhisky i åldersspannet åtta till femton: man har liksom smakat det fyrtio gånger förut. Jag hittar inget här som direkt särskiljer just det här fatet från andra whiskies i samma skola. Det är en schysst virrepinne, men inte mer än så. På ett mer övergripande plan gäller, för mig, att Islay är en region som gör kanonbra whisky. Det innebär att krav ställs; att ribban ska vara hög. Laffe ska vara bra. Det här är habilt, absolut, det är gott, men det är inte…speciellt. Det är en skön rökig whisky som smakar och doftar som minsta hundra andra rökiga whiskies.

*

Ett stort tack till Sympsion som ordnade så att jag kunde få prova denna whisky.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.