Jag har provat flera hemskheter den här månaden. Här är två av dem: en jättedålig och en riktigt dålig.
En jättedålig whisky, blindprovad
Doft: Första intrycket: fräscht, first-fill bourbon, lättrökt, gott. Och absolut första gången jag känner detta på doften på en whisky: tandkräm, sådan där vit med blåa ränder i från Colgate. På ytan är det just fräsch och friskt med inslag av citrus och kryddor, under ligger något lite lagom murrigt och skaver mot att first-fillek. Jag gillar den här doften. Särskilt när rökighet är såhär: en skvätt torv, mer än en strimma av rök men hundra ljusår från rejäl rökare. [Senare kommentar: detta skrev jag under den första minuten av nosandet. Saker och ting utvecklades senare snabbt i helt annan riktning.] Grumme grönsåpa: inte tvåligt utan liksom de lite grövre dofterna som finns i såpa. En märklig fruktighet: kaotisk, liksom mosade frukter, av ljus färg. Physalis, aprikos (omogen) och päron. Inledningsvis tyckte jag detta doftade asgott, men ju mer jag nosar, ju mer tycker jag det är spretigt och konstigt.
Tillbaka till doften efter att ha smakat på whiskyn, och den har ramlat ihop som om jag redan vattnat sönder den. Vart tog frukterna vägen? Kvar står en blek och försiktig vanilj ihop med en ton jag vill kalla ”torkad vass vid en strand av en sjö där marken är lite sumpig”. What the hey…?
Smak: En sipp: oj, beskare, inte alls lika sött som doften; nästan grapefrukt nu, och lite besvärande kryddighet efter ett tag. Kan detta vara buteljerat på bara 40% kanske? Smakar mysko, klart sämre än doften. Metalliska toner också, ihop med tobak. Mycket märkligt. Andra sippen: det här blev ju totalt platt fall i gommen, det drar åt tusen håll och är liksom surt och just bläckigt och inte alls bra. Ibland på engelska talar man om pencil shavings – här tuggar man i sig en hel pennvässarbehållare. Nyek kanske?
Eftersmak: blek vanilj, bläck (!), det vita i grapefruktskal, sura kryddor, och en ton som jag vill beskriva som att äta dagstidningspapper. Vad i hela friden? Det här är ju direkt vidrigt!
Med vatten blir doften väldigt just vattnad, men vad hände med den där försiktiga röken som var så tydlig när den var nyupphälld? I gommen vattnad även med allra minsta skvätt vatten smakar den bara urlakad vanilj, och eftersmaken är en enda lång kryddattack på den stackars munhålan, med kraftiga inslag av desivon. Ingen whisky jag någonsin provat har ändrat sig såhär mycket över tid i glaset. Det gick upp som en sol precis första minuten, och ned som en pannkaka.
Sammanfattning/gissning: Jag tror inte det här är grain, tror det är Penderyn eller annan kolonndestillerad maltwhisky. Detta är en riktig horrör till whisky.
Vad var nu detta för en hemsk whisky, då? En österrikisk whisky, Wieser 7 YO Uuahouua Sherrywood, buteljerad på 40%. Kvadrupeldestillerad, tydligen. Jag kan inte nog understryka hur dålig denna whisky är. Är det en slump att varumärkesnamnet, Uuahouua, låter som en kräkning?
En jättedålig whisky.
En riktigt dålig whisky
Jag har haft ett sample stående i kylskåpet i snart ett och halvt år. Flaskan har stirrat på mig länge, med andra ord. Varför kylen? Den här whiskyn ska nämligen provas kylskåps- eller till och med fryskall, säger de som producerar den. Jag provade den kylskåpskall. Vi kör noterna först så får du som läser de vad det var efteråt.
Doft: ren, klar vanilj; någon vagt blommig ton.
Smak: lite mysko. Det smakar inte alls whisky: bra mycket örtigare, och med en ton jag inte hittar ordet på ens när jag haft whiskyn i munnen riktigt länge så den blivit varm. Det smakar…nej, jag ger upp. Det smakar konstigt, inte gott alls. Det slipper man ju förstås om man shotar den snarare än har den kvar i munnen länge – men då blir eftersmaken lidande.
Eftersmak: kort. Kvar hänger en skön örtighet. På eftersmaken och doften kan det här möjligen funka som alternativ till nubbe, men smaken? Noooooooooooo.
Sammanfattning: det går inte att prova whisky kylskåpskall. Den här ska ju drickas kall, så jag gjorde det. Men för att beskriva dofter och smaker är det helt kört. En bisarr produkt. Är detta något jag skulle köpa? Not in a million years.
…det blev whisky kvar i glaset. Whiskyn blev rumstemperad. En timme senare provade jag det som var kvar. Nej, problemet var inte att whiskyn var nedkyld tidigare. Från stängd och menlös och märkligt örtig blev det en riktigt rälig historia. Verkligen, verkligen inte en bra whisky, detta.
Denna whisky kostar hela 459 kronor på Systemet: det handlar om Dalwhinnie Winter’s Gold. I mina ögon en totalt obegriplig produkt: verkligen dålig rumstempererad, totalt stängd och konstig när den är kall. Varför i hela friden skulle någon lägga en peng på den här flaskan? Varför skapa en singelmaltwhisky som ska serveras kall, med argumentet att destilleriet ligger kallt?
Nooooooooooo, people!
Hujedamig. I jämförelse med Wieser är Dalwhinnies Winter’s Gold en kanonwhisky. Men båda dessa whiskies är verkligen långt från bra.
*
Ett tack till Frida Birkehede som utsatte de skarpa näsorna i Blindskottsklubben för Uuahouua från Wieser, och ett tack till företaget som för länge sedan skickade mig ett sample på Dalwhinnie för Diageos räkning.
