Tjeders whisky

Bara whisky

En helt crazy Clynelish

| Inga kommentarer

Vännen Magnus skickade mig ett sample. Vi är någorlunda lika i vad vi gillar och även i vad vi brukar hitta för smaker och dofter i whiskies. Så, whisky från Magnus, och förväntningarna är höga. Fatstark single cask Clynelish, och förväntningarna blir högre. Vad är detta, nu då? En refill sherry butt nr. 2156 på 53,7% från den holländska oberoende buteljeraren Kintra whisky. Destillerad 1995 och buteljerad sexton år senare 2012. (Ja, sexton: lagd på fat december 95, bottlad november 12, okej? Veckor från 17 men för sjutton inte sjutton.) Kintras del av fatet var ynka 90 flaskor, så helt klart ett splittat fat. Länk till whiskybase hittar du här.

OK, så då vet vi vad som finns i glaset, då. Dags att prova!

Doft: jag citerar Serge Valentin: ah, refill! Här finns inlagda mörka frukter (typ mörka plommon), hasselnötskräm och jelly beans. Någon lite omogen frukt också, eller bara en syrlighet. Krusbär är det ju! Med vatten: underbar utveckling från redan god doft, de syrligare tonerna har helt tagit över nu och en liten, skön ton av svavel har kommit med i mixen – tänk tändsticksplån. Ljuvlig doft.

Tja. Mjäe. Inte riktigt.

Tja. Mjäe. Inte riktigt.

Smak: inleds med lite fruktiga toner (krusbär, vindruvor), men straxt efteråt kommer oväntat rejält med (bränd) ekbeska – en smak av bränt trä, i negativ mening. Följer så en mycket kryddig, råare och väldigt mycket yngre smak än den rundare doften. Aggressivt, omoget, kaotiskt. Nej, detta var inget för mig. I gommen smakar detta som en sjuårig whisky. Med vatten: igen tråkigare än doften, men bra mycket bättre än innan: mindre omoget, disparat, den lite brända eken har lugnat ner sig och håller ihop över en mer citrusig gom än tidigare (apelsin? Grapefrukt?).

Eftersmak: inleds med en besk bomb med chili och ettrig kryddighet; följer så en väldig dos smörkola (eller hellre, gräddkola) som lugnar kriget i gommen. Med vatten: lite gräddigare och lugnare.

Sammanfattning: en alltigenom schizofren whisky. På doften verkar det harmoniskt och vackert och moget, men det som följer är ettrigt och inte alls njutbart. Det hänger inte ihop. Den känns inte heller särskilt ”clynelishig”: var är de vaxigare tonerna? En konstig whisky: jag begriper mig inte på den. Clynelish brukar imponera på mig. Denna, icke så. Som en fingervisning för er med hundrapoängsskalan: vi är någonstans en bit över 70 men utan tvekan under 80.

Den gode Håvard Nørjordet, aka whiskymoro, har också recenserat denna whisky – vad han tyckte kan du läsa här.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.