Daftmill: det mycket lilla destilleriet som odlar sitt eget korn och som efter mer än ett decennium äntligen började släppa whisky. BOOOOM! sa det så mer eller mindre mördades Daftmill av hypen: grundarna hade alltid pratat om hur de ville att whiskyn skulle drickas, men whiskyvärlden svarade med ett maniskt samlande och flaskflippande där det krångliga omfattande vaxet överst på flaskorna tenderade att vara intakt. Den där värsta perioden då ”alla” jagade precis allt från destilleriet tycks vara över. Äntligen kanske whiskyn som bröderna Francis och Ian Cuthbert producerar kan få vara just det – whisky. Ni vet, en sådan där dryck som finns i flaskor som faktiskt öppnas och avnjuts.
Jag har smakat ganska många Daftmill, men tydligen bara bloggat om en enda buteljering tidigare. Samtliga whiskies jag har provat från destilleriet har varit bra, till och med mycket bra. De håller helt enkelt hög klass. Husstilen är bourbonlagrad (i princip bara first-fill) och buteljerad på 46%. Idag har vi något helt annat i glaset.
Daftmills mycket små pannor med sina kraftigt överdimensionerade skalrörskondensorer som underlättar kopparkontakt. Fotografi: Marcus Hotakainen.
Fredagen den 9 juni släpps en single cask Daftmill exklusivt för Sverige via importören Clydesdale. Fatet, en first-fill oloroso sherry butt, fylldes sent 2011 och buteljerades 2022. 646 flaskor blev det, och 630 av dem släpps via Systembolaget. Alkoholhalten ligger på mastiga 60,3%. Fatnumret är 100, för den som bryr sig om sådant. Priset är inget att huttla om för en single cask på fatstyrka från ett så pyttigt destilleri, 1679 kronor. Lagom högt för att hålla de värsta flipparna lite på armlängds avstånd, tillräckligt okej pris för att inte vara på den där tramsiga nivån där Macallan eller single casks från Ardbeg befinner sig, och där whiskyn i princip helt slutat att vara whisky och mest är aktier. Såhär tyckte jag om denna whisky:
Doft: ah, balans. En tidigare otroligt hypad sherrylagrad single cask från Daftmill tyckte jag var god som tusan, men i princip en fatvrålare som hade kunnat komma vilket destilleri som helst. Detta är mer balanserat så att den fina men karaktärsrika spriten de kokar på Daftmill finns kvar och har gift ihop sig med ett lagom aktivt sherryfat. Sluta babbla David! Vad doftar det? Jo: varm sand; godiset Colaflaskor; om kanel är en doft som någonsin bara kan anas lite i bakgrunden, kanel; solbulle eller vad de brukar kallas, bullarna med det gula i mitten. Det dryper inte av sherryfruktighet, det vrålar inte, istället är det just balanserat. En whisky att dofta på länge, länge.
Doften ba praise the Lord I don’t even believe exists but still hallelujah
Smak: visst känns alkoholen rejält även vid minisippar – denna whisky skriker efter att vattnas, som all fatstark whisky på denna ålder från ett så stort fat kan förväntas göra. Men visst finns här mycket som är gott: apelsin eller romerska bågar, utspädd Coca-cola, en del glöggkryddor, långt bak peppriga toner. Tydligt ungt, på ett bra sätt: detta är inte en whisky där fatet har tillåtits ta över.
Eftersmak: bränd lera / keramik; syrliga godisar och en hel del mynta, eller till och med typ Minttu eller vad som nu kan tänkas ha härligt syntetisk spearmintighet. Med tiden kommer kraftigt chokladiga toner, typ dyr chokladmousse. Härligt.
Med vatten, rätt rejäl skvätt: oj, mycket mer sherry nu! De där glöggkryddorna har flyttat till framsätet, liksom kakao och torkade fikon. Noll gummi, noll svavel, bara en så snygg sherryprofil. Mycket choklad också. Ändå skriker inget utan allt ligger på en lagom nivå och bara liksom är. Mandelmassa också. Jättegod doft. Smaken är mycket bättre och är mer balanserad än tidigare: mörka frukter möter en kraftig vanilj, nötcreme möter smält smör och knäck. Gott! Den känns än mindre sherrybombig än tidigare på smaken. Eftersmaken har blivit mildare och avsevärt bättre än före vattning: svagt av rött äpple, kanske lite kärnhus också, svagt av choklad; myntan är som bortblåst.
Sammanfattning: en klassisk sherrylagring av lite äldre snitt – som sherrylagringar smakade förr, liksom. Mycket långt ifrån vår världs a’bunadh och den seriens många efterapare. Igen, här råder en balans mellan fatet och destillatet. Whiskyn är inte superung och vrålande men samtidigt ung och vital. En mycket god whisky. 88 poäng, kanske 89. Nej nu ska vi fan inte snåla: 89 poäng.
*
Denna bloggpost bygger på ett sample jag erhållit gratis.
