Arran släppte för några år sedan en sherrylagrad sjuttonåring i en upplaga av 9000 flaskor, buteljerad på 46%. Här är mina noter; för mer om destilleriet, se min presentation av Arran.
Doft: apelsin är min första tanke; men nej, mandariner. Det finns en chokladton här också, eller kakao-möter-snabbkaffepulver; en liiiiiite för snäll, lite för tråkig sherrylagringston av de där mörka frukterna, men utan att de kan plockas ut. Mitt nya favoritord när jag skriver smaknoter tycks vara vägg: en vägg av frukter som doftar ”sherrylagrad whisky” sådär i största allmänhet. Men också piggare toner, som nyrivna myntablad. Ändå doftar det mest som ett lite för rent och tråkigt destillat som legat i sherryfat. Det saknas…karaktär.
Smak: avsevärt bättre, med en skön beska, kiwi, färska torra päron, mandariner igen och, efter en stund, rejält dundrande härliga sherryinfluenser. Den försiktiga doften dolde något som närmar sig en sherrybomb! Ändå tror jag att denna lagrats på typ 50/50 mellan bourbon och sherry, eller om sherryfaten varit av amerikansk ek: här finns också kraftig vanilj ihop med Ohojs syntetiska kolasås. Det är inte fantastiskt, men ett enormt steg framåt från doften.
En schysst sherrylagrad virre. Med vatten: en riktigt bra virre.
Eftersmak: inleds med en härligt bränd ton som övergår i kraftig maltsötma, pigga kryddor och…körsbär? Sötade röda vinbär? Gott!
Med vatten: nu jävlar händer det grejer. Doften utvecklas till något mer bourbonlagrat, med kraftigare kolasås och något som är som en blandning av knäck och popcorn, och frukterna kliver fram ur sin anonymitet: stekt ananas (!), röda äpplen, ”bränd mandarin”; mjölkchoklad. Det är inte ”min” typ av whisky, fortfarande lite för snyggt och städat, men enormt mycket bättre än utan vatten. I gommen då: oh yes my friend, även här en stor utveckling: syrligare, med mandaringodis, nästan en touch av grapefrukt som möter just kolasås ihop med dadlar (eller är det fikon?). Nu snackar vi! Piggt, fräsch, välgjort men med lite liksom…trycka. Eftersmaken fortsätter på det brända spåret, kraftigt uttorkade och rejält mycket syrligare än innan: riktigt mogna krusbär kan ha den här kombon av syrligt och lite kladdigt sött. Oj! Det blev inte storartat för en sådan som jag som gillar när det spretar, men poängmässigt hoppade whiskyn från sådär runt 80 till sådär runt 84–85, så som hundrapoängskalan används.
Sammanfattning: Arran och jag älskar inte riktigt varandra, det lilla jag smakat/provat av dem. Det är lite för snyggt och tillrättalagt för mig, men med vatten blev detta till sist till en riktigt, riktigt njutbar dram. Från en lite tråkig dram till något med rejält brända och lika rejält syrliga toner: aj LAJK it!
För andra whiskies jag provat under denna maniska juni 2017, klicka här; för mina smaknoter på Arran Amarone cask finish, kolla här.
