Tjeders whisky

Bara whisky

Arran Amarone cask finish

| En kommentar

Välkommen till den första av många bloggposter där jag – långsamt, Tjeder style! – provar mig igenom ett gäng Arran. Arran är ett destilleri som jag har vagt goda intryck av, utan att någonsin ha provat en droppe därifrån (det är en väldig skillnad mellan att smaka och att prova). En egen bloggpost om själva destilleriet utlovas också inom kort.

Varför så mycket Arran? Jag körde en liten omröstning på min Facebooksida om vad som skulle provas härnäst, och Arran vann. Jag var glad att Arran vann: jag är särskilt nyfiken på det destilleriet. Förra året var vi ett större gäng som köpte fyra fat hos destilleriet. Jag inhandlade då tolv buteljer från Arran och samplade upp till de personer som var med på faten. Jag ville lära känna destilleriet, helt enkelt. Jag har sedan dess smuttat i mig några samples, men alltså aldrig riktigt provat whiskyn. Nu blir det bot och bättring!

Valet nu vid start föll på en NAS med cask finish. På vardagsspråk: en icke åldersangiven whisky som lagrats i annorlunda fat under sluttiden. Enligt den här blurben ska den ha legat i ”cirka åtta år” på bourbonfat innan den fick sin finish på Amarone, oklart hur länge. För den som inte provat Amaronevin: det är mycket kraftiga italienska rödviner. Arran Amarone cask finish är liksom Arrans andra whiskies i deras cask finish-serie buteljerad på 50%. På etiketten får vi veta att ”Each cask is specially selected by our Master Distiller James MacTaggart.” Det betyder förstås absolut ingenting. Den dag branschen helt slutar blaja är en bra dag.

Det blev några Arran där på våren 2015…

Det blev några Arran där på våren 2015…

Doft: maltsötma (tack för den svenska översättningen av barley sugar, Magnus Hillman) först; sedan följer något jag vill kalla köttgryta: lagerblad, kokt kött, tyngre kryddor som hela svartpepparkorn som kokat ihop med kött. Detta är whiskyvärldens motsvarighet till kalops. Med tid kommer ”rött fruktiga och bäriga” toner: hallon? Definitivt körsbär i alla fall. Röda vinbär. Nu känner jag också lite rabarber i den där maltsötman, som syrlig rabarbersaft. Det är mer en bred vägg av dofter än mångfacetterat; ja, som Amarone: lite liksom vråligt. Vatten gör att väggen av kalopsliknande halvbröt lugnar sig, och bourbonfaten vaknar till liv: en rejäl vanilj kommer fram, men det är fortfarande liksom…stabbigt. Det är som att alla reglage står på 7 på en skala från ett till tio: det är väldigt mycket av allt men blir mest förvirrande.

Smak: den anländer skönt sött; sedan kommer en örtig och lite kaotisk kryddbomb (någonstans där i mixen basilika?) och igen en mild pepprighet; svårfångad mogen, något övermogen frukt (vindruvor, mörka, men vad mer?); mycket rent efter den där första kryddbomben. Med vatten: kryddorna har nästan flytt sin kos och istället får man sig en avsevärt syrligare upplevelse, vanilj med citrus möter minnen från min barndom av godiset Dr Dryer’s (Dyer’s?) söta och vagt mintiga halspastiller (!); hallon- och rabarbersaft (osötad). En enorm skillnad i smak med och utan vatten, det är som två olika whiskies. Jag föredrog den vattnad, helt klart.

Eftersmak: kort pepparsting, först, av rödpeppar; skön, ”stor” och ren oljighet; röda vinbär, eller rödvinbärsgelé snarare. En mycket svag ettrig ton. Med vatten backar oljigheten något.

Lite för mycket av allt, tycker jag.

Lite för mycket av allt, tycker jag.

Sammanfattning: detta är för vråligt för min smak. Denna whisky utgör en vägg som vill imponera med en hel uppsjö av dofter och smaker. Det blev bättre med vatten, men det är fortfarande för många dofter och för många smaker. Ibland, brukar det heta, dribblas destillerikaraktärer bort med olika slutlagringar på ofta spektakulära och experimentella fattyper. För mig är detta ett bra exempel på en sådan whisky. Vart tog Arran vägen, när whiskyn dränkes i kraftigt rödvin?

Arran Amarone cask finish lanserades första gången 2010 kom tydligen till Systembolaget i januari 2014. Den finns i detta nu att köpa på Systembolaget för 569 kronor.

 


En kommentar

  1. Jag kände inte så mycket av rödvinet i denna, men håller med om att den inte är toppen, och förlorar mycket av Arrans unika destillerikaraktär.

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.