En sak jag älskar med whiskyfôlk: vi delar passionen för whisky på sätt som gör oss lite sådär lagom galna. Så när jag fick tag på en single cask Port Charlotte var det naturligt att höra av sig till Micke Andersson bakom Facebookbloggen Mickes whisky – ett stort fan av Port Charlotte. Vill du ha ett sample på tio centiliter? frågade jag. Gärna, tyckte han, och undrade vad han skulle skicka tillbaka. Asch, skicka något bara, tyckte jag. Okej, sa han. Och skickade tre blindskott med siffror på, tillsammans med facit. Detta var ett av de samples han skickade, som jag alltså provade helt blint.
Doft: oj, den var viskande, vilket man inte ofta kan säga om rökig whisky! Den där försiktiga, liksom lite trötta vaniljen som från refillfat (absolut jättenajs om du frågar mig); de där svårbeskrivbara medicinala tonerna som fullkomligt vrålar i Laphroaig, men som här är klart nedtonade; och en doft som jag till min förvåning vill kalla ”Falcon Bayerskt 2,8%”: en ölig, försiktigt jästig men försiktigt mustig ton som finns i den folkölen (om jag minns rätt, har inte druckit den på över tio år). Rågbröd; grapefrukt också. Är detta oberoende buteljerad, ung Laphroaig? Doftar som 43–46%. Helt okej doft, men också lite grann en whisky i den absoluta mitten av vägen: en dussinwhisky, liksom.
En helt okej Islayrökare.
Smak: inleds sötare än doften, och ordentligt torvigare; övergår i nagellack (okej, som nagellack doftar då). Efter en tid i gommen kommer rätt ordentligt fruktiga toner av citrus (citron, blodgrape) och en söt rökighet ihop med bränt trä/grillbriketter mot slutet av grillningen som jag inte hade förväntat mig. Lite schizofren och konstig, men jag gillar den där oväntade fruktigheten.
Eftersmak: inleds härligt med torv, sur rök och spearmint i skön förening med rejäl kryddighet; övergår i citron(zest?), mynta, asfalt och jod. Inte dumt!
Med vatten: doften blir både försiktigt blommigare och rejält fruktigare, nu med toner som nästan påminner om (omogen?) ananas, och röken blir sötare; noll medicinala toner nu. Smaken är bättre nu, med en rejäl ekig beska, lite elak peppar och ett stänk av sot. Eftersmaken växer rejält med grillsås, chilipeppar och en surare rök. En riktig vinnare att vattna!
Sammanfattning: en whisky som inte riktigt hänger ihop, men jag gillar detta. Det är fortfarande ungt, omkring 10 YO. Jag tror vi är på Islay. (Såhär långt, i efterhand, får jag lov att säga: boooooooom!) En oberoende buteljering av Laphroaig i Signatory Vintage-serien, kanske? Typ en 46%? Samtidigt, när man vattnar den förlorar den sin ”laphroiginess” och blir mer som en Caol ila. En godkänd rökare, kanske något småtråkig; det finns en miljon buteljeringar som smakar såhär, och ska man smaka sådan här whisky ska man nog hellre köpa den vanliga Laphroaig 10 istället. Så tänkte jag i alla fall före vattning; efter vattning är jag beredd att skruva upp alkoholhalten till uppåt en 50% ändå, och jag tvivlar på destilleriet. Men nog fan är detta Islay alltid. Vi drar till med en Caol ila, 50%, Old malt cask igen, 10 YO. (Kommentar: det är mycket ovanligt att jag spikar destillerier blint. Är mycket nöjd nu. Missade på alkoholhalten och den oberoende buteljeraren, David Stirks The Creative Whisky Company och deras Exclusive malts.)
