Tjeders whisky

Bara whisky

Ardbeg 19 YO Traigh Bhan

När nyheten om den här whiskyn dök upp på sociala medier första gången för rätt länge sedan nu var det många som gnällde. Nu när buteljeringen skulle släppas var det många som gnällde. För mig var och är det obegripligt: är det inte just detta så många av oss i ropat efter, i åratal? Det vill säga, en Ardbeg med åldersbestämning? En Ardbeg som ska ges ut flera gånger, inte bara ett enstaka släpp?

Ardbeg 19 YO Traigh Bhan är en återkommande buteljering, som har batchnummer. Den kommer att släppas varje år framöver. Eftersom Ardbeg alltid ska vara lite konstifika av sig kan de inte säga att 2019 års släpp heter ”batch 1”, utan den har följande batchnummer: TB/01-15.03.00/19.MH. Det ska sannolikt utläsas som att spriten lagts på fat mellan 1–15 mars år 2000 (MH är förstås Mickey Heads, destillerichefen; om någon har en gissning på vad TB kan vara, kom gärna med förslag). Det i sin tur kan man göra en matematisk höftning från, för att gissa ungefär hur många flaskor utgåvan skulle kunna vara på.* Kortversion, för dig som inte vill titta på siffror i slutet på bloggposten: det finns sannolikt rätt fett många flaskor asså.

Nästa år kommer alltså en batch 2, med annat batchnummer förstås, och 2021, batch 3. Så där lär det komma att hålla på i rätt många år. Sådant älskar sådana som jag, och många med mig: det blir möjligt att följa hur batcherna varierar år från år. Att det samtidigt smeker samlarna som måste ha varje enskild buteljering passar Ardbeg som hand i handske.

Det här har Ardbeg förstås planerat länge. Man måste ge dem hur briljanta de är. 2016 släppte de Twenty-One, som var svindyr, och den följdes av två Twenty-Something på 22 respektive 23 år de båda åren därpå. Jag minns inte priserna, men vi snackar att de låg på typ 3500 spänn styck. Så nu när de smäller till med en 19 YO för ”bara” £169 på destilleriets hemsida och ”bara” 1799 när den släpptes på bolaget igår (drygt 1000 flaskor som gick åt på ungefär samma tid som det tar dig att säga Ardbeg) tycker folk, jag själv inkluderad, att det var ju inte så himla dyrt om man jämför.

Som alltid vid Ardbegsläpp brakade känslorna och upprördheten och jublet loss inom några få sekunder på Facebook – jag fick en! Jag fick ingen! Jag fick tre! Orättvist att du fick tre, det var ju en per person! Jävla skitsystem, varför kör de webbsläpp! Och så vidare och yadayada. Ardbeg är i vissa stycken inte ett varumärke, utan en kult.

Nog tjabbat. Det finns en ny Ardbeg i stan. Den har en åldersbestämning, det är en återkommande buteljering, den har lagrats på en blandning av bourbon- och sherryfat, den är buteljerad på 46,2%. Såhär tyckte jag om den:

Doft: en Ardbeg med nyanser, jo jag tackar jag. Som alltid med Ardbeg som har i alla fall en skvätt ålder behöver man kalibrera om snoken, eftersom det 1) inte doftar som en är van vid för Ardbeg och 2) en inte riktigt vet vad en ska tänka att det liksom borde dofta. Det är förstås mindre rökigt än TEN och de där NAS-utgåvorna på steroider som de släpper varje år. Mer torv än rök; havsstrand; en slocknad grill; musslor. Faktiskt väldigt mycket rå ”seafood”, som man säger även på svenska numera, i denna doft, Jag hittar även grillad/sotstekt fisk. Kanske kalk, och definitivt ett litet stänk lime. Den där grillen är inte bara slocknad grillkol, utan också de svarta fastbrända resterna på gallret – underbart. Vital och kraftig fortfarande, inte alls den där lite viskande, minerala röken som rökig whisky kan komma till när den kommit upp i tjugoårsåldern och mer därtill. Om det inte framgått: detta doftar gott, riktigt gott. De som vant sig vid att Ardbeg måste = VRÅÅÅÅÅÅÅÅÅL lär dock bli missnöjda – men det borde de inte vara.

Smak: rökigare här, men liksom milt och mjukt rökig. Mer lime, ett stänk sockervatten. Fortsätter, för den som likt jag håller whisky i munnen skitlänge, på en vacker rökighet; apelsiner kommer in, innan whiskyn blir underbart rökig och full av härligt smutsiga toner: bläck, sjögräs à la sushi, asfalt, saltlakrits…oh yes yes yes…

Eftersmak: tjockt smutsoljig inledning, men liksom utan vrål. Detta följs av hur jag tänker mig att det skulle smaka att tugga på en liten bit nylagd asfalt. Vitpeppar; kalk; en aning bitter engelsk citrusmarmelad. En härlig rökdimma hänger kvar, med toner framför allt av hårdstekt fisk. Detta är en riktigt bra Ardbeg.

Med vatten: smörigare och lite sötare på doften, som när man blandar rumsvarmt smör med lite strösocker; något som skulle kunna torkad aprikos kommer in också. Men visst, detta ligger i bakgrunden. Längst fram står fortfarande en nu ganska försiktig rökighet. Jag tror jag föredrog doften ovattnad, dock. I munnen är den mer mineral i inledningen, men som tidigare kommer den verkliga belöningen efter en fem–tio sekunder i munhålan: saltlakrits, någon svart spillolja, grillsås, underbart sura toner som av grillad lime… Eftersmaken vattnad är klart mildare än tidigare, men allt är relativt. Det är fortfarande bränt, torvigt, oljigt. Jag undrar om inte detta är den oljigaste Ardbegen jag smakat: fascinerande.

Sammanfattning: man må klaga över hypen, över varumärket, över marknadsföringen, över några av de klart ”underwhelming” NAS-are som kommit då och då genom åren, men fan, det finns en anledning till att så många skriker sig hesa över Ardbeg. Det är fortfarande ruggigt bra sprit de ger ut, när de inte dribblar bort destillatet i knäppa fat och buteljerar vid lite för låg ålder. Ardbeg 19 YO Traigh Bhan, för de av er som klickat hem sina flaskor för att faktiskt smaka på whiskyn, är ett rejält styrkebesked från Ardbeg. Håll den i munnen länge, bara, det är då magin inträder. 90 poäng, med häng på 91.

*

Den här bloggposten bygger på ett sample jag erhållit gratis.

*En nördig überspekulativ gissning/höftning på storlek på utgåvan: jag vet inte hur mycket sprit Ardbeg kokade just år 2000, men de var i alla fall i full produktion vid det laget. 2006 var kapaciteten en miljon liter ren sprit per år, enligt Malt whisky yearbook. Låt oss räkna lite högt och tänka att de körde på full kapacitet år 2000 och att kapaciteten då var lika hög som den var 2006. Det blir 2739,72 liter om dagen. Multiplicera med 15 om all produktion från de dagarna gick till Traigh Bhan (vilket igen är en hög höftning) ≈ 41095 liter. Det är dock ren sprit, eftersom kapacitet mäts i ren sprit. Omräknat till mängd new make på 63,5% att fyllas på fat blir det (typ, det är mer komplicerat än så för så funkar inte blandning av vatten och alkohol) 41095/0,635 ≈ 64716 liter.

Höfta en änglarnas andel på 2% per år i nitton år och du får 44086 liter. Ytterligare cirka 2% förloras vid fattömning och buteljering, så säg 43204 liter, eller 61721 flaskor. Men utgåvan har vattnats ner från fatstyrka till 46,2%, vilket ökar det möjliga antalet flaskor rejält – men nu börjar jag bli ordentligt vimmelkantig. Man kan nog i alla fall lugnt säga att utgåvan är på en nivå av ”tjenare vad denna buteljerings benämning ’Small batch release’ är en sanning med modifikation”. Eftersom vi höftat lite högt; eftersom fat kan ha varit defekta; eftersom fat kan ha använts till annat: denna upplaga ligger ändå på minst 40 000 flaskor. Tror jag…


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

6 Kommentarer

  1. Henrik Pihlblad 20 september 2019

    Mycket trevligt sida!
    Här kommer jag nog spendera en hel del tid 😁

  2. Tony Petersson 20 september 2019

    En något obegåvad gissning kan ju vara att TB står för Traigh Bhan. Kan ju vara så enkelt 🙂

  3. Martin 20 september 2019

    TB = Traigh Bhan.

  4. Blom 20 september 2019

    Kan det inte vara så enkelt att TB i batchnummret är just bara Traigh Bhan?

  5. Micke 21 september 2019

    TB = TRAIGH BHAN ? 😉

  6. Markus Andersson 24 september 2019

    Ang. den något kryptiska batchkoden så har Ardbeg lagt upp en avkodning på sin hemsida. Siffrorna 01 står för batchnumret, och 15-03-00 anger datumet då den yngsta spriten destillerades. Se länk nedan 🙂

    https://www.ardbeg.com/en-FR/traighbhan

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén