Det är lika bra att säga det på en gång: jag gillar det mesta från det indiska destilleriet Amrut. Jag håller deras galna whisky Kadhambam för magisk, Portonovan för grymt bra, Fusion för riktigt bra, och har smakat ett par–tre single casks som jag blev ypperligt förtjust i. Deras vanliga single malt whisky är väl helt ok, men nästan allt annat jag druckit av dem tycker verkligen jag om. Mycket.
När Amrut berättade att de skulle släppa naarangi, som de lanserade som världens första whisky med apelsinsmak, var det några som upprördes väldeliga i deras Facebookflöde. Man får ju inte tillsätta något till whisky, det ska bara vara mältat korn, jäst och vatten! Men oroa er inte. Givetvis har de inte hällt apelsinjuice i whiskyn. Tillvägagångssättet är lika godkänt, roligt och spännande som när Mackmyra gjorde sitt lyckade experiment Special 10: Kaffegök, när de fyllde fat med sprit och kaffebönor, lät det mogna, hällde ut allt och sedan fyllde på med sprit igen. Amrut tog helt enkelt sherryfat, fyllde dem med olorososherry och apelsinskal, lät det hela ligga i tre år, hällde bort allt, och fyllde på med treårig whisky. Denna whisky fick sedan ligga i faten i tre år. (Källa: Amruts Facebookflöde, denna post; finns även som pressrelease här.) Detta gör Amrut naarangi till en sexårig whisky, ovanligt för en whisky från Amruts del; deras whiskies brukar vara yngre än så. I den brutala indiska hettan utvcklas whiskyn nämligen mycket snabbare än i Skottland, och änglarnas andel, den del som dunstar bort ur faten varje år, är skoningslös och omfattande. På bara några få år hinner nästan hälften av allt i faten dunsta bort.
Whiskyn buteljerades i december 2014 och har lanserats i en mycket begränsad upplaga av ynka 900 flaskor (de skriver i pressrelasen om ”a first release” av 900 flaskor, så det kan komma mera). Den finns fortfarande att få tag på i Systembolagets beställningssortiment till en kostnad av 929 kronor.
naarangi – tjusig paketering, trevlig whisky.
Doft: rejäla, riktigt rejäla sherryinfluenser är det första som möter näsan: tropiska varma frukter som ananas och mango, bränd ek, russin. Aprikoser, också torkade aprikoser. Jag måste vara ärlig, jag känner ingen vidare apelsin här. Den doftar maltigt och härligt ”sherrymurrigt”, en bomb av torkade frukter. Finns det citrus med i mixen ligger det långt, långt bak. En liten antydan till sågspån, eller blött trä. En härlig doft, men inte jättekomplex. Vatten lyfter fram apelsindoften, men inte zest utan mer själva köttet. Jag tycker mig känna minst lika mycket citron som apelsin mitt i fruktbomben.
Smak: igen en härlig explosion av färsk och torkad frukt, inslag av apelsinzest, rejält med russin igen. Kardemumma. Långt bak, chili. Viss pepprighet. En lite märklig och inte helt lyckad mycket liten antydan av något som kunde beskrivas som tapetklister. Med vatten: märkligt, den där antydan till pepprighet som fanns innan har nu blivit till en pepparbomb, medan de färska frukterna tar över över de torkade inslagen. Efter en tid i glaset har pepparn nästan helt försvunnit och gett efter för en spännande blandning av färska frukter och bränd ek. Nästan skogsbär också, typ björnbär, och jord.
Eftersmak: här kommer de igen, frukterna, men nu ihop med härliga kryddor som kryddnejlika och torkad ingefära. Kanske mynta också? Eller nej, det är mer som godis: polkagris! Där har vi det! Efter en liten tid kommer så till sist apelsinerna, men det är verkligen bara en antydan. Med vatten: mer av samma, men det där lilla inslaget av något klistrigt har kommit in i eftersmaken. Apelsinerna förstärks också.
Sammanfattning: jag är glad att detta inte är en apelsinwhisky, utan en sherrywhisky med ett litet inslag av apelsin. Den god, absolut, och om jag inte redan hade köpt två buteljer skulle jag gladeligen köpa en flaska, men den slår inte ut personliga favoriter som Portonova och än mer Kadhambam. Den smakar mer som en klassisk sherrybomb än som resultatet av ett annorlunda experiment. Den där lite märkliga touchen av något klistrigt – som hemmagjort genomskinligt klister – är inte så kul. Visst, den ligger långt bak, men den finns där som ett störande inslag. Efter att ha skrivit allt detta ovan läste jag Serge Valentins recension, och han nämner grönt te i eftersmaken. Ibland undrar jag hur mycket autosuggestion som finns i whiskyprovning, för nu känner jag den jättetydligt: ett speciellt väldigt gott grönt te med havtorn som jag dricker ofta som heter Höstglöd ligger nu med ens kvar i min gom i ett skönt giftermål med de där polkagrisarna och den torkade frukten.
