Dagens whisky kommer från världens bästa destilleri, Springbank. Destilleriet som alltid levererar…på något plan, i alla fall. Där i princip alla andra vill att deras core range (vanliga, ständigt tillgänliga buteljeringar) ska dofta och smaka likadant hela tiden är Springbank ett underbart under av inconsistency. Här svajar det i batcherna så att man kan bli vimmelkantig. Det beror dels på väldigt hantverksmässig produktion, men också, misstänker jag starkt, på att batcherna är mycket mindre. De är ju ett otroligt litet destilleri i termer av mängderna de producerar, Springbank. Men variationen, som gör Springbank till en seriös maltälskares våta dröm, beror också på att de inte riktigt bryr sig om det där med att det ska dofta och smaka likadant hela tiden med en buteljering som, säg, Springbank 10.
Säga vad man vill om Springbank, men ointressanta är deras whiskies banne mig aldrig.
När de 2015 släppte sin 17 YO sherry wood var jag inledningsvis lite besviken på den. Sedan älskade jag den. Sedan glömde jag den. Nu hittade jag ett sample i skåpet med alldeles för många samples i och tänkte vad fan, kanske äntligen dags att på riktigt prova den.
Det handlar om en whisky som lagrats enbart på first- och refill sherryfat (butts och hogsheads), men där långt ifrån alla fat hade innehållit olorososherry. En hel del av faten hade innehållit den något lättare Amontilladosherryn, vill jag minnas från när jag läste på om denna när det begav sig. Det bidde 9120 flaskor buteljerade på 52,3%. De går att få tag på för någonstans mellan 1500 och 2000 kronor, om noterna nedan gör dig sugen. Vid släpp kostade de någonstans över 1000 och under 1500, om jag minns rätt.
Doft: försiktig: milt fruktig med en mycket försiktig torvighet därunder. Blött järn, lite linolja. Frukterna vrålar inte alls: torkade äppelkuber, lite smutsigt apelsinkött, torkad aprikos. Svag, svag vaxighet. Det doftar, när man tänker Springbank, som några år äldre än 17: nedtonat, försiktigt. Den där minerala tonen som av stenstrand vid havet som jag ofta hittar i Hazelburn finns här också, men igen, viskande. Röda bär. Det doftar väl bra och så, men är så väldigt nedtonat och försiktigt: lite tråkigt, faktiskt.
Smak: lite torvigare inledning, också spearmint (eller, torkad mynta). Efter några sekunder i munnen mycket kraftigare, både på torv och en lite smutsig rök (rökslinga, kommer Islaytokar tycka), och en härlig kryddighet. Fuloljig på ett härligt sätt. Röda bär, igen; maltsötma; plommon eller plommonmarmelad; smutsig apelsin. Mer rejäl än doften, mer av Springbank här.
Eftersmak: inleds med en härlig torvpuff, med saltlakrits och en liksom fiskig oljighet (tänk hårt rökt oljig fisk); jordigt, lite grann av det där stallet som rödvinskännare pratar om. Inte mycket frukt här, inte. Läckert.
Med vatten: vaxigare, och mer på nästan lite parfymiga oljor. Jag tänker sandelträ, men det var för länge sedan jag doftade på det. En liksom finträig oljighet. Fruktigheten blir än ljusare: mild melon, gröna äpplen. Fortfarande väldigt försiktig – jag frestas att säga tunn, till och med. I gommen är det även här ljusfruktigare, med gröna äpplen och mild apelsin. Efter en tid kommer oljigheten, det där härliga, nu intensiva stallet och en nästan besvärande kryddighet (kanel, färsk rosmarin, rosépeppar). Eftersmaken är nu ett underbart torvmuller med stänk av espresso, ladugård (jag har ledsnat på ordet stall nu) och lite skitig rök. Rökt fisk, ungefär. Ett stänk av jod eller apotek, som att någon slängt i en skvätt Laphroaig till blandningen. Jag vet inte om jag föredrog denna vattnad eller inte, i båda varianterna finns det härliga saker att hämta. Doften är ett minus för denna whisky, dock.
Sammanfattning: doften är, särskilt när man väl smakat på vad som visar sig vara en väldigt kraftig whisky, nästan död, faktiskt. Det är alltid ett minus för mig. Det behöver inte hänga ihop i alla stegen, alls icke, men dundrar det i gommen vill jag att något av dundret finns även i doften. Smaken och eftersmaken älskar jag – skulle denna whisky dofta så vore jag någonstans runt 88, 89 poäng. Nu landar jag längre ned, ända ned på 86. Det är som att doften minner om en Springbank 21 YO, men smak och eftersmak en härligt grov typ 15 YO Springbank. Och det blir lite…inconsistent. Som Springbank, alltså. Vilket är varför man måste älska dem.
…and herewith endeth the lesson.
