Amrut: det indiska undret. En spritfabrik grundad 1948 som inte började koka whisky förrän på 1980-talet, och som lanserade sig som singelmalt 2004. Tills för några år sedan var de en kuriositet, eller snarare en någorlunda välbevarad hemlighet. Nu börjar det bli länge sedan världen i allmänhet och Sverige i synnerhet drabbades av Amrutfeber.
Dagens whisky är en nyhet, buteljerad 2018 i en upplaga på bara (eller ”bara”, allt är relativt) 4800 flaskor. Den är buteljerad på 50%. Län till whiskybase här.
Amrut Madeira finish släpps i övermorgon, torsdagen den 28/2 på bolaget och en flaska går loss på 1298 kronor. Det är ett mastigt pris, men skyll inte på importören Clydesdale: denna whisky är avsevärt dyrare på många sidor utomlands.
Doft: jag är inte särskilt bra på att gissa destillerier, men Amrut har verkligen en egen stil. De gör mycket kraftig, liksom mustig whisky. Det finns ingenting blygt eller skirt över deras whiskies. Jag tror faktiskt att jag skulle ha gissat Amrut blint. Här hittar jag kraftiga toner av tjock vaniljsås ihop med en hel del pepparkakskryddor (kanel, kardemumma, men också stjärnanis och något så oväntat som ett stänk spiskummin). Ljusa kex och stearin. Med tid i glaset utvecklas en härligt fräsch, liksom ljus fruktighet: apelsin, honungsmelon. Till en början fanns en del mindre lyckade toner av skogssvamp och sågspån i bakgrunden, men de försvinner med tid i glaset. Jag gillar den där lite söta kryddigheten. Nyckeln här är att att vara tålmodig, låta whiskyn vila i glaset, och det hela går från lite spretigt till något mycket mer välintegrerat.
Smak: inleds mycket sött; tänk spunnet socker. Sedan kommer kryddigheten fram, med mer peppar här; stearin också, definitivt. Både lättare och ändå oljigare än doften på samma gång. Med tid i munnen utvecklas den, och något slags mörk bärkompott möter fruktig läsk (min älskade Trocadero). Svaga toner av mjölkchoklad.
Eftersmak: mjukt oljig (matoljig), lite smörig. Eftersmaken är inte olikt smaken av en kanelbulle där man varit försiktig med kanelen, faktiskt.
Med vatten: denna måste ha börjat sitt liv i bourbonfat. Jag får mer av farinsocker nu, kanske något svagt metalliskt också. Den är inte alldeles lätt att ”låsa upp”, denna whisky: det är liksom en vägg av dofter. Doftar bra, men jag har provat många Amrut som slagit denna. I munnen anländer den nu underbart silkeslent, med godiset sockerbitar och ljus melon; därunder kommer sedan kryddorna, men försiktigt och välintegrerat. Den utvecklas mycket fint med vatten. Eftersmaken blir också den fruktigare, med några syrliga godisbitar (citrongodis?) med i mixen, och en härlig svag ton av mint.
Sammanfattning: ni vet det där pisslöjligt patriarkala skitsnacket om att boys will be boys? Well, i whiskyvärlden finns något motsvarande (fast minus sexismen då), med en handfull destillerier: destillerier vars whiskies kan lagras lite hur som och buteljeras på ungefär vilken styrka som helst, men som ändå i princip alltid bibehåller destilleriets distinkta karaktär. Amrut gör sådana whiskies. Amrut Madeira finish är lite mer middle-of-the-road än en del andra whiskies från dem, som tenderar att vråla högre, men nog känner en att detta är en Amrut. Detta är en god men inte superbra utgåva. Vi befinner oss där omkring 85 poäng, skulle jag säga.
Nu var det ju några år sedan jag provade den senast, men min egen rekommendation vad gäller brett tillgänglig Amrut förblir den otroligt häftiga Kadhambam. Den finns tillgänglig på Bolaget, för just under tusenlappen.
*
Tack Dennis för sample.
