Tjeders whisky

Bara whisky

Mackmyra Svensk rök/Amerikansk ek

| Inga kommentarer

En ny utgåva från Mackmyra! Denna gång är det en rökig whisky ”with a twist”: whiskyn har uteslutande lagrats på ny amerikansk ek. För den som kan sin ek borde detta betyda en mer hejdundrande historia med kraftiga toner av vanilj och kola – tänk bourbon, som lagras på ny amerikansk ek. Whiskyn är en NAS men är sådär runt fem år gammal (i snitt), som Angela D’Orazio på Mackmyra förklarar i den här helt underbart nedtonade lilla reklamfilmen:

Mackmyra anger inte hur stora faten har varit, men gissningsvis handlar det om barrels på 190–200 liter. Någon ppm-halt anger inte Mackmyra; detta beror sannolikt på att de, unikt för svenska destillerier och nästan unikt för whiskybranschen, torvröker sin egen malt (med tillsats av enris som läggs ovanpå torven) och därmed inte gör ppm-mätningar. Svensk rök/Amerikansk ek är, som så ofta med Mackmyra, buteljerad på 46,1%, i en flaska på 70 cl. Den kostar 799 kronor på Systembolaget och släpptes nyligen, den 31 januari.

OK, då vet vi vad vi har att göra med – dags att prova!

Doft: Det är mer smutsigt och torvigt än rökigt, egentligen, och inte den där färska vaniljen som ny amerikansk ek brukar ge. Jag hittar varm asfalt, torviga toner av bränd jord, och en oväntat försiktig vanilj. Svaga toner av viol, som godiset Viol. Dova, nästan mullrande kryddor i botten. Bra mycket kaxigare än många officiellt utgivna ”myror”.

Smak: den anländer mycket lättare än doften, med torkade äpplen och försiktig vanilj. Sedan kommer en lite kaotisk blandning av örter, jordgolv och lite sura ektoner. Kryddigheten, med en del anis i, är väl kraftig för min smak. Nog finns här rökighet, eller snarare, tjärpastiller, men det ligger en bra bit bak.

Ett ovanligt fall av ”whiskyn är faktiskt mörkare än på produktbilden”. En ovanligt käftsmällig myra.

Eftersmak: Där är den ju, röken! En rejäl rök-med-laktrispuff inleder. Lakritsen ligger kvar, röken blir sotigare och en del spearmint kommer in i matchen. En fin, tunn oljighet finns här också. Den lyfter här, på slutet!

Vatten gör doften lite skitigare, nästan med toner av gummi nu, men jag känner även av den där äppligheten som för mig är Mackmyras signum. Smaken växte inte med vatten; om något blir whiskyn för neutral, nästan urlakad. Eftersmaken är fortsatt denna whiskys starkaste sida, nu med kraftigare spearmint än tidigare.

Sammanfattning: en myra som levererar på två av tre steg. Doften är bra, eftersmaken är riktigt härlig, men i smaken blir det för örtigt och kryddigt för mig. Örterna hamnar liksom i vägen, och röken ligger där oväntat långt bak. Jag tänker mig att receptet, enbart det rökiga destillatet uteslutande lagrat på ny amerikansk ek, borde ha gett ett rökigare resultat än såhär. Det känns snarare som Mackmyras orökiga recept lagrat på bourbonfat, men med kanske en 30–40% av faten i mixen som rökiga. Några typiska toner av amerikansk nyek – kraftig vanilj, toffee/kolapaj, rumsvarmt smör – hittar jag inte heller. På det stora hela dock en mer än habil Mackmyra: en klart godkänd whisky. Det är härligt att prova en Mackmyra där de tagit ut svängarna lite mer; denna whisky är lite mer ”vrålig” än de ofta relativt milda och snälla officiella utgåvorna från Mackmyra. Jag tycker dock att den vanliga Svensk rök, som jag verkligen uppskattade när jag provade den för några år sedan, är både rökigare och bättre.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.