Tjeders whisky

Bara whisky

Highland Queen gånger tre

| Inga kommentarer

Som om någon som hänger med i whiskysvängen missat detta: den klassiska blenden och singelmalten Highland Queen är tillbaka i Systembolagets sortiment. Jag har redan provat Highland Queen Majesty 16 YO, en singelmalt; nu tar vi tre till!

Highland Queen

Detta är den vanliga standardblenden från Highland Queen; den ligger på 40% och kostar 229 kronor. För att sätta det priset i kontext, här är de tjugo absolut billigaste whiskysorterna som finns på Systembolaget idag (flaskor på 70 cl):

Namn Pris
Lodhian 209
King Robert II 212
High Commissioner 215
Clan McGregor 219
Cluny 219
Long John 219
Seagram’s 219
Engelbrekt 223
Lord Calvert 223
Canadian Club 224
The Dundee 224
The Talisman 224
Black Velvet 229
Highland Queen 229
Scottish Piper 229
Stewart’s 234
Teacher’s 235
Bell’s 239
Scottish Leader 239
Seven Oaks 6 YO 239

Källa: systembolaget.se förstås.

Så, då har vi något slags ram för hur vi ska prova whiskyn i glaset: vi befinner oss bland de allra allra billigaste whiskies man kan köpa.

Doft: en rak, enkel, skön blended whisky. Det här är inte en genre jag provar ofta, så det är svårt; med billig whisky vill jag gärna börja i fel ända: leta fel. Här finns inga fel. Det är en nedtonad blended med tydliga graintoner (hej lakrits!), en alldeles lagom försiktig vaniljton, nyklippt gräs och tydlig fruktighet (men vad? Röda äpplen…torkad…mango?). Jag har inte provat alla whiskies i den här ligan prismässigt, men några av dem har jag bränt av under de senaste två åren och de är direkt räliga: riktigt, riktigt hemska saker. Det är en hel värld av skillnad mellan, säg, Lord Calvert eller Black Velvet och detta.

Schysst standardblended.

Smak: försiktig, förstås: clean, snygg, snäll vanilj, maltsötma; kanske en aning jordiga toner; långt bak anas inlagd konseverad frukt (päron, körsbär).

Eftersmak: päron; försiktiga kryddor; sötlakrits.

Sammanfattning: för en übernörd är det här förstås inte särskilt spännande. Man måste bedöma den i relation till sitt segment. I det segmentet är det här kanonbra: det är inte spritigt (tro mig, dåliga blended är hur spritiga som helst på 40%), inte omoget och inte heller spretigt. Det är svårt att nå på djupet, men det viktiga i sammanhanget är: detta funkar. Skulle jag köpa en whisky för sub 250 spänn skulle jag välja denna. Skulle jag köpa mig en blended för att göra whiskydrinkar skulle jag välja denna.

Highland Queen 1561

Här går vi uppåt i pris; den här blenden på 40% bellar 349 kronor på Bolaget. För att ge kontext: en tia dyrare än Johnnie Walker Black, samma pris som Chivas Regal 12 YO och Old Pulteney 12 YO och The naked grouse; tjugo spänn till och du landar på en Aberlour 12 YO.

Doft: nu snackar vi. Detta är mer komplext, med en försiktig rök och en nästan kraftig torv; mer härliga, ”omogna-på-ett-bra-sätt”-toner. Den doftar mindre som en blended och mer som någon av de lite mer bråkigare malterna på marknaden, säg Aultmore eller just Old Pulteney. Visst finns lakritsen där från grainen, men också en blommighet (torkad blombukett); vaniljen ligger låååååååååångt bak; även fruktigheten ligger längre bak, mörka vindruvor och något som ligger mellan apelsin och grapefrukt. Mer ”motvalls”, med tydlig torv och mer än bara en slinga av rök. Bra skit.

Highland Queen 1851.

Smak: inleds snällare än doften, liksom fett: skirat smör och rumsvarm grädde (jag smakade på rumsvarm vispgrädde igår, det här är faktiskt mycket likt); kraftigare, färskare blommor här; torv/lätt bränd jord (men inte direkt rök); inte så mycket gräs som…kompost? Nej, men en hel sommaräng som är torr i sommarvärmen. Den är framför allt fet i smaken; jag kommer inte riktigt över den där vispgräddekänslan, som är lite för kraftig.

Eftersmak: inleds lite kort och spritigt; följer så gräs (torrt gräs); (oliv?)olja; ettrig kryddighet med en hel del oregano i (faktiskt!).

Sammanfattning: denna var lättare att analysera; avsevärt mer komplex än den billigare varianten. Jag har svårt för den där väldigt gräddiga gommen, som jag tycker inte levererar den komplexitet som doften lovar. Doften är härlig, dock.

Highland Queen Majesty

Här går vi ned i pris, till 409 spänn, och går från blended whisky till single malt. Det handlar alltså om en NAS, No Age Statement whisky, buteljerad på 40% och från ett outtalat destilleri (även om Tullibardine ligger nära till hands att gissa på).

Doft: kraftig, maltig sötma; mosade sockrade äpplen och päron; bränd ek/bränt trä; och en varmt skogig ton som är svår att fånga. Kanske blyertspenna – det där som på engelska heter pencil shavings.

Singelmalten i linan.

Smak: mycket mer nedtonat än doften: en lite simmig blandning av försiktig vanilj, rosor, ugnsbakade äpplen med några andra ljusa frukter med i blandningen; ren, tydlig sötma. Inte dåligt, men oh, så tråkigt.

Eftersmak: oj, här gick det uppåt igen! Piggt, fräsch, med mynta (eller om det är spearmint), gröna äpplen, päronjuice, ren och klar vanilj. Under mullrar svårfångade kryddor. Ett enormt steg framåt i relation till gommen.

Sammanfattning: verkligen härlig, pigg och fräsch eftersmak, i övrigt mest en helt okej virre.

Sammanfattande reflektioner; jämförelse

Så hur sammanfattar man detta? Det är svårt, ordentligt svårt, att bedöma sådana här whiskies. De är liksom inte gjorda för att duttas med vatten och analyseras, de är gjorda för att avnjutas ganska rakt och enkelt. I relation till pris är jämförelsen en no-brainer, den vanliga Highland Queen har tvivelsutan best BFYB (bang for your buck) av dessa whiskies. Bäst oavsett pris? Det hade nog varit 1561:an, om den inte hade varit så ensidigt gräddig i inledningen av smaken. Hm, nu blir jag osäker. Bäst är väl helt enkelt att utan noter prova de tre och välja en vinnare? Så, då gör vi det, tar en sipp från varje glas med bara tanken ”vilken tycker jag mest om”.

Det tog en minut: 1561:an vinner i min gom. Ganska överlägset, faktiskt.

*

Ett stort tack till Clydesdale som ordnade samples på dessa whiskies till mig.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.