Reflektioner om Broras och Port Ellens återöppnande

Idag råder det minst sagt rejäl ”buzz” i whiskyvärlden. I korthet kan nyheten kokas ner till sex ord som väl bara en handfull whiskyentusiaster på planeten inte får hjärtflimmer av:

Port Ellen och Brora öppnar igen.

Vi tar det en gång till. Port Ellen. Och Brora. Öppnar. Igen.

En dag som denna delas Diageolänken med pressreleasen under klang och jubel av ungefär varje whiskysida och entusiast på nätet. Och det är onekligen en fröjdens dag: en underbar nyhet. Vad gäller Brora, som tystnade 1983 eftersom det nyare systerdestilleriet Clynelish täckte behovet för Johnnie Walker, finns pannorna kvar. I många många år har alla som sagt ”varför öppnar inte Diageo Brora igen???” fått till svar ”de behöver inte öppna det för de har Clynelish”. Tydligen tänker man nu att man har ett så pass starkt varumärke i Brora att det är värt en mångmiljonsatsning för att sparka igång destilleriet igen.

Port Ellens pannor och övrig utrustning finns inte kvar. Det kommer att handla om att skapa nya pannor, sannolikt efter ritningar på de gamla pannorna. I princip ett nytt destilleri men med det gamla destilleriets namn, alltså. Men det är så det mycket ofta fungerar i skotsk whiskyhistoria: namnen består även sedan nya destillerier ersätter de gamla. (Provar du Caol ila destillerad 1970 och Caol ila destillerad 1975 dricker du faktiskt whisky från två helt olika destillerier.)

Hur som helst. Vad är det vi vet? Om vi kokar bort en del lullull i pressreleasen, detta:

1. Investeringen för att dra igång Brora och Port Ellen ligger på 35 miljoner pund.
2. Intentionen är att i så stor utsträckning som möjligt koka just sådan sprit som man kokade innan destillerierna lades ner. (Jag återkommer till detta längre ner.)
3. Brora, som under sin långa historia hann med att koka orökig, hårt rökig och mediumrökig whisky, kommer liksom Port Ellen att producera mediumrökig whisky.
4. Produktionen kommer ligga på runt 800000 LPA om året. Meningen i pressreleasen är ”The new Brora and Port Ellen distilleries will be among Diageo’s smallest distilleries, capable of producing 800,000 litres of alcohol per year.” Jag läser detta som att produktionen sammantaget kommer vara 1,6 miljoner LPA, att siffran som nämns gäller per destilleri. I skotska termer betyder det att destillerierna kommer att vara försvinnande små; i svenska termer kommer de bara vara ungefär dubbelt så stora som storsatsande Box efter att de installerat sina nya pannor. Jämförelsetal för Skottland är att destillerierna bara kommer producera ungefär hälften av ganska lilla Ardbeg och bara 12% av vad storstånkaren Caol ila kan producera per år.
5. Destillerierna planeras vara igång med produktion till år 2020.

Av pressreleasen framkommer också att destilleriernas produktion kommer att användas för singelmaltmarknaden – vilket knappast är förvånande.

Vad finns då att säga om detta mer än bara att säga att dessa ikoniska destillerier kommer öppnas igen? Detta är mina reflektioner:

1. Hur gör man när man gör samma whisky som lång tid tillbaka?

Flera gånger återkommer pressreleasen till detta med att den whisky som ska produceras ska vara så nära som möjligt den whisky som producerades tidigare, innan destillerierna stängdes. Releasen är klädsamt försiktig, man talar om att ”replicating where possible the distillation regimes and spirit character of the original distilleries”, om att “replicate as closely as possible the previous taste profiles of Port Ellen and Brora”, och David Cutter på Diageo säger lite luddigare att “We will take great care to be true to the spirit of the original distilleries in everything we do”. (Kursiveringar tillagda av mig.)

Simon och Phil Thomspon på Dornoch distillery har gått hur långt som helst för att försöka skapa ny whisky av äldre snitt, men det kostar verkligen på att göra det. Jag har svårt att tro att Diageo, trots att de onekligen har de finansiella musklerna att göra det, kommer köra på äldre tiders kornsorter, bryggerijäst snarare än destillerijäst, långa jästider och traditionella mäsktunnor där produktionen av vört tar längre tid. Givetvis säger de att de vill göra sådan sprit som makades på Port Ellen och Brora förr. Men hur långt kommer de gå för att verkligen producera whisky av ett någorlunda äldre snitt?

2. Hur hittar man det exakta receptet?

När Ardbeg sparkade igång igen 1997 efter inte ens tio års uppehåll var det ett omfattande arbete för Glenmorangie plc att sätta receptet för Ardbeg. Man hade detaljerad hjälp av människor som arbetat på destilleriet och arbetade mycket hårt på att försöka hitta den rätta destillerikaraktären på new maken. Bara för att man har samma pannor och samma jäskar, vilket man har vad gäller Brora, betyder det inte att man bara drar igång produktionen och vips så vet man precis hur man kokade Brora för sådär en fyrtio år sedan. Skärningspunkter, hur mycket pannorna ska fyllas, hur snabbt eller långsamt man ska destilleri, jästider: sådant är långt ifrån alltid nedskrivet. Det är mycket, mycket svårt att starta om ett destilleri och lyckas med konststycket att få till ens någorlunda samma sprit ur pannorna som man fick förr. Det går, men det är ett komplicerat arbete.

3. När kan man släppa whisky från de nystartade destillerierna?

Det här är en fråga framför allt för Port Ellen. Brora, som hette Clynelish innan det ”nya Clynelish” byggdes, finns buteljerad som femåring och ska tydligen vara ruggigt bra whisky även i unga år. Lyckas Diageo återskapa något av det gamla Broras/Clynelishs magi i destilleringen kommer de också sannolikt kunna släppa whisky som är ganska ung och som kan tas emot väl.

Whiskylegendarerna Serge Valentin och Charles MacLean med en flaska 5 YO Clynelish, från den tiden då Brora hette Clynelish.

Med Port Ellen är frågan mycket mer komplex. Medan Port Ellen var igång var det en blendfabrik, och dess whisky hade lågt anseende. Det var inte förrän efter att det stängts och whiskyn åldrats rejält som det egentligen ”blev bra”, enligt vad de flesta anser. Port Ellen påminner därvidlag om ett annat (över)hypat destilleri, Karuizawa. Ung Karuizawa har inte särdeles gott rykte. Port Ellen är även i ganska hög ålder en krävande whisky. Hade Diageo sparkat igång Rosebank hade de lätt kunnat räkna med att släppa fullgod whisky redan efter ett decennium. Med Port Ellen blir det svårare; lyckas de återskapa det gamla Port Ellens new make är det osannolikt att de kommer kunna släppa en produkt som blir uppskattad innan den blivit 15 YO.

Nu kanske du invänder att Diageo har gott om pengar och därför bara kan vänta med att släppa whisky från dessa båda destillerier tills den är redo. Det finns ett par invändningar mot det. Varumärkena måste hållas à jour, och hur länge räcker egentligen lagren för de årliga släppen i Special Releases? Och: man ska inte underskatta det oerhörda tryck Diageo kommer vara utsatta för från whiskymarknaden. Om man vill kunna svara på någon annan fråga i något sammanhang vilket som helst under de kommande tio–femton åren kommer man ha oerhört svårt att vänta till 2030 eller 2040 innan man släpper något från Port Ellen. (Tänk bara på hur tröttsamt det måste vara att vara Francis eller Ian Cuthbert på Daftmill: allt de någonsin möter från precis alla lär väl vara ”när släpper ni er första whisky?”) Och det som släpps måste vara magiskt bra för att kunderna inte ska bli skogstokiga.

Det är skitkul att Brora och Port Ellen öppar igen. Det kommer säkert bli bra whisky. Det kommer också vara ett arbete med oerhört många utmaningar, inte bara för att dra igång destillerierna utan också för allt det arbete som behöver läggas ner innan de första nya dropparna kan hamna hos kunderna. Detta är alltså en fröjdens dag för alla oss andra, och en utmaningens dag för Diageo och teamen som ska få igång Brora och Port Ellen.

Brian Townsend skriver i sin Scotch missed att ”Port Ellen is now beyond doubt a lost distillery”, liksom att ”Brora is definitely now a lost distillery”. Icke så, tydligen! Låtom oss fröjdas!