Jag gillar whisky och jag gillar Game of Thrones. Jag är inte så bombsäker på att jag fattar kopplingen mellan de båda, bara. Men Diageo vet hur man mjölkar ett koncept. Ända sedan det började glunkas om att de skulle ge ut whiskies med GoT-tema har de många whiskygrupper på Facebook där jag hänger kokat av upphetsning. Upplagorna på dessa whiskies är helt gigantiska – ändå säljs de på andrahandsmarknaden för helt löjliga summor redan. Folk är helt enkelt galet sugna på att få prova dessa whiskies, som ännu inte har kommit till Sverige. Det lär de göra under våren någon gång, jag har inte kollat. Så, ytterligare ett bra exempel på att de många i whiskyvärlden som säger att de ”bara bryr sig om whiskyn i flaskan”, inte om paketering eller marknadsföring antingen 1) ljuger för sig själva eller 2) utgör en extrem minoritet av whiskyfolket. Och ytterligare bevis för att Diageo är duktiga på att skapa massiv hype.
Idag i glaset, Clynelish. Den heter formellt Clynelish Reserve och är en NAS-whisky, alltså whisky utan angiven ålder. Alkoholhalten är 51,2%. Riktpriset verkar ha varit sådär runt under 600 spänn vid släppet i USA, där dessa whiskies redan har lanserats. Kommer alltså till Europa någon gång under våren.
Varje whisky i serien har kopplats till olika hus (släkten) i Game of Thrones. Någon som ser kopplingen mellan underbara, vaxiga Clynelish och just House Tyrell? Inte jag heller, men för dig som sett lite av serien och bara ”hm, vilka är nu Tyrells?” är ledtrådar: Highgarden, hon den där som gifte med med Geoffrey och sedan skulle vara hustru åt hans brorsa. Men mest av allt: den oslagbara Olenna Tyrell. Tänk att det kan vara så härligt att en dam i den åldern drar till med ordet ”cunt”:
OK, då tar vi och provar detta, då.
Doft: en ganska stabbig nos, detta: mycket på en gång och allt tillsammans. Min första tanke är kalkigt, du vet som en del vitt vin kan ha kalktoner; småsten på havsstrand; en lite bränd marsansås; kolabönor och de där fyrkantiga godisarna i olika färger, Brio original frukt. Bara en aning av Clynelishs ofta så markerade vaxighet. Det här doftar gott, men är samtidigt en snok som ropar ”vattna mig!” – den känns något stängd.
Helt okej.
Smak: känns bra mycket alkoholstarkare än sina 51,7%, vilket torde tyda på viss ungdom. Inleds efter alkosticket med tydlig pepprighet och något citron-med-örter. Efter en tid i gommen är det underbart, med tutti frutti-godis, stearin, en svag gräsighet som är mer som en sommaräng. Jag är ganska övertygad om att det finns många olika åldrar i denna whisky: den smakar inte ungt som i billig NAS, men heller inte alls som en vällagrad whisky. Vi snackar där i spannet mellan 10 och definitivt under 18 år i snitt på denna – så som det smakar, alltså, jag vet förstås inte alls receptet för denna.
Eftersmak: ganska stum inledningsvis. Igen tutti frutti-godis; kolabönor. Päron, eller mer som pärongodis. Spunnet socker.
Med vatten: avsevärt bättre. Mer hav, men framför allt mer citrusfrukt, olja, och torkade örter (salvia?). Vattnad blir doften stor, härlig. Även i smaken är det avsevärt bättre, utan alkostick nu och med citronolja, örter, vaxljus; syrat päron, om något sådant existerar. Eftersmaken är även den många många många steg framåt: tutti frutti-godiset är här ihop med citron och vaxljus, en svag underton av mynta, örter. Whisky brukar utvecklas med vatten: denna hoppade sådär en tre poäng uppåt vattnad, en ovanligt stor förändring.
Sammanfattning: Clynelish är bra, Clynelish är gott, detta är en absolut godkänd Clynelish. Det finns dock väldigt gott om oberoende buteljeringar av Clynelish som totalt sparkar rumpan med whiskyn i mitt glas. I poängtermer är vi i spannet absolut godkänt, inga alltför uppenbara brister, inget fantastiskt. Ni vet, sådär 83, kanske. Före vattning skulle jag säga typ 80. Denna faller in under ramen lättglömda whiskies.
*
Tack till Lars Cederbro, min brorsa från en annan morsa, för sample på denna whisky.
