Två Brora provade på bloggen såhär långt, och kanske en fem–tio Brora provade någonsin för egen del. Jag har inte den där ekonomin som en del har, där man kan prata om hur 1973-orna är bästa årgången…! Men nu så har ett sample på en oberoende buteljering från det legendariska destilleriet införskaffats.
Det handlar om en 27-årig Brora buteljerad av den oberoende buteljeraren Duncan Taylor, i deras serie Rare Old. Fatnumret är 291, året då fatet fylldes var 1981, och whiskyn buteljerades för tio år sedan. Alkoholhalten är 51,3%, fatet gav 330 flaskor. Den obligatoriska whiskybaselänken här.
Doft: ett sådant där ögonblick då jag inser att vad jag ofta tror är OBE (old bottle effect) mycket väl kan komma från destillatet. Denna har bara legat på flaska i tio år, så det är knappast det som kan förklara dessa underbara toner av smutsiga kopparmynt och lite unken, däven doft av smutstvätt. Det låter illa men är underbart. Här finns också koppar, och en apelsindoft som är så nedtonad att jag vill kalla den trött, men hur doftar en trött apelsin liksom? Möbelvax, honungsvaxljus, citron uppblandat i en liten klick honung. Det som dominerar är kopparen och vaxigheten. Härligt.
Smak: oj så oljigt: jättetjockt i munnen. Maltsötma; honung, men också apelsin och ”som smält stearin doftar”. Underbart djup. Earl Grey-te eller kanske grönt te, svårt att avgöra. Något som får mig att vilja skriva säckväv, men igen, som sådan kan dofta. En del kryddor i botten efter lång tid i munnen, men inte alls överekat eller för gammalt, detta är en vital whisky. Svagt metalliska toner. Mycket trevligt.
Eftersmak: rågbröd, torkad citronzest, torr fransk cider – den där lite svagt jästiga tonen som kan finnas i dem.
Med vatten: brödigare (grovt bröd), maltigare, påminner om gröpe nu. Enorma mängder kanderade citronskal. Minerala små röktoner. Underbara toner av hö/torrt gräs. Kanske kamfer. Den gick från bra till riktigt riktigt bra. Smaken är så kraftigt vital och härligt unket smutsig: maskiner av järn i en nedlagd fabrik borde dofta som det här smakar. Lite diesel, motorolja och ännu mer säckväv. Ändå finns en lite smutsig fruktighet någonstans under allt detta. Igen, före vattning var detta gott, efter vattning riktigt gott. Eftersmaken är lite tamare, och fortsatt denna whiskys svagaste sida: en aning sötlakrits kanske, surdegsbröd.
Sammanfattning: detta är en bra whisky, särskilt med vattning. Jag är långt ifrån golvad – så där som en förväntar sig bli för att det en provar är ju Brora, eller som hjärnan ropar till en, DET ÄR FÖR FAN BRORA WOHOOO. Sådär en 87, 88 poäng. Gott!
*
Tack Paul för att du samplade.
