Idag i glaset, en irländsk whiskey lagrad mellan 12 och 33 år på amerikanska bourbonfat (skönt att vara utanför de skotska reglerna, här går det utmärkt för producenterna att ge sådan information). Detta är tydligen en blandning av single pot still whiskey och grainwhiskey, där all ingående whiskey kommer från samma destilleri – Midleton, förstås. (Single pot still är den specifikt irländska stil där man använder både mältat och omältat korn.)
Midleton Very Rare har släppts årligen sedan 1984 och det ”vintage” som avses i ”vintage release” i titeln avser släppåret. Denna, 2022 års buteljering, släpptes i mycket begränsade kvantiteter (60 flaskor) i somras på Systembolaget till priset 1679 kronor och tydligen är hela upplagan på 33077 flaskor. Jag har en invändning jag känner att jag behöver ta upp redan innan vi kastar oss in i whiskeyn: ”very rare” och ”buteljerad på 40%” drar för mig åt två olika håll. Om något ska göras så åtråvärt att det kräver namnet very rare och en trälåda anser i alla fall denna ödmjuka bloggare att alkoholhalten ska ligga mellan 46% och fatstyrka.
Doft: mild, välbalanserad. Gröna och sådana där supersöta gula päron; något lite parfymigt träslag; det vita skummet inuti en Mums. Mycket försiktig. Milt blommig. Det finns också en ton av lakrits där under som varken är salt- eller sötlakrits, mer som lakritsrot faktiskt. Antydningar till tropiska frukter, men det viskar så mycket att det verkligen handlar om att leta dem. Mild choklad också. Jag brukar sällan känna just kokos i whisky men här finns det i stora mängder. Gröna vindruvor också. En doft som växer efter att whiskeyn är avsmakad.
Smak: först känner jag mest bara en välbalanserad blended whiskey: svagt fruktig, sammetslen från grainen, mycket svårt att specificera med smaknoter. Med tid kommer pot still-kryddorna, här ungefär som i ryewhiskey: det mullrar utan att man riktigt kan identifiera vilka kryddor det handlar om, men långt bak.
Eftersmak: milt blommig; både söt- och saltlakrits; spearmint med lite inlagd ingefära. Chokladmousse gjord på kakaostark choklad. Nästan lite kaffe till och med.
Med vatten: vi tar några droppar för vetenskapens skull trots att denna helt klart känns mer än färdigvattnad. Och doften blir bättre: lite eteriska oljor kommer upp ur glaset, och mer estrar (frukt). Gröna kulor och…mandariner, kanske? Smaken och eftersmaken däremot dog av att falla just under 40%.
Sammanfattning: den här är god, absolut, och de kaxiga kryddorna gör den intressantare än många skotska blended. Men det är också en whiskey som verkligen lider av sin låga alkoholhalt. Bara tre procent till, och detta hade haft lite mer kraft; sex procent till, och det hade kunnat vara så väldigt mycket bättre. Nu viskar det så mycket att det är svårt att höra vad glaset vill säga. Mycket mycket välbalanserat och väl sammansatt men rätt…tråkig, helt enkelt. För mig, säg en 82 poäng.
*
Denna bloggpost bygger på ett sample jag erhållit gratis. Som jag sagt många gånger: jag är inte alltid snabb, men ”plötsligt” händer det…!
