Tjeders whisky

Bara whisky

Hazelburn 10 vs. Longrow Peated

Idag, två whiskies från mitt älskade Springbank som just släppts på Systembolaget: Hazelburn 10 och Longrow Peated. Den andra är en NAS som förr hette CV. De släpptes häromdagen (24 januari) på bolaget och kostar 600 spänn (minus ett), vilket spontant kan kännas dyrt. Minns då att Springbank är ett löjligt litet destilleri med skotska mått mätt; deras standardbuteljeringar finns inte ens alltid tillgängliga, utan kommer såhär, i småsläpp.

Jag har provat Hazelburn 10 tidigare, men den utgåvan var från 2017 och dagens buteljerades 2019.

Hazelburn 10 YO (2019), 46%

Doft: svag, fin vanilj; en liten bukett av torkade, gamla blommor; söta neutrala kex. Söta krusbär. Päron, om päronmos finns. Jag brukar nästan alltid hitta rök i Hazelburn, men icke så denna gång. Väldigt försiktig. Hazelburn verkar vara ett destillat som vrålar mer med ålder, för detta viskar verkligen. Det är fint och välkomponerat, men det tar tid innan man hittar mer än bara ”vad lite den doftar?”

Smak: mer tryck här, men forfarande vackert och balanserat. Mild vanilj; massor av ljus frukt: honungsmelon (men mindre söt), kiwi, sötad citron, gröna vindruvor… Vit choklad också, och de där torkade blommorna. En försiktig oljighet, och (nyklippt?) gräs. Den är syrligare än mina noter låter. Och nog finns det en aning torv där i botten, om än inte rök?

Eftersmak: härlig: päronsyntetisk inledning, övergår i Trocadero, men här finns också syrligare, i ord svårfångade toner. Ett litet litet muller, eller snarare mummel, från eken långt bak: muskotnöt, lagerblad. Riktigt fin eftersmak.

Med vatten: äppligare, men också plattare; bättre utan vatten. Smaken är även den svagare med (den mängd) vatten (jag tillsatte), med mycket mindre distinkta smaker, mer, som jag brukar skriva, utsmetat: alla reglage står på mitten och det blir svårt att urskilja specifika smaker. Eftersmaken får en litet spritig ton. Nej, den här var definitivt bäst utan vatten.

Sammanfattning: jag brukar föra ett lågintensivt korståg för Hazelburn  på sociala medier, och har på sistone börjat tycka att det kanske är det bästa destillat de kokar på Springbank. Men Hazelburn kräver nog mer än tio år på fat, i alla fall om man som här enbart använder bourbonfat och buteljerar på 46%: detta är trevligt och najs och har en del djup i sig, men den är mil ifrån hur Hazelburn doftar och smakar bara ett par–tre år senare. Gillar man orökig whisky och inte har provat Hazelburn skulle jag välja en annan whisky än denna som introduktion till dess underbara höjder. En helt okej, men lite småtråkig whisky. 81 poäng. (Kom ihåg, jag är inte som farbror Murray med panamahatten, för vilket allt under 92 är katastrofalt lågt. 80 poäng är typ min ”gränsen för godkänt”: detta är inte en dålig whisky.)

Onwards! Dags för rök! (Eller?)

Longrow Peated (2019), 46%

Doft: man måste älska Longrows rök: särpräglad, icke-Islay. Nog finns här sjögräs och jod alltid, men det är mer oljigt och härligt metalliskt än egentligen rökigt. Mer varmkörd dieselmotor av järn än torv; mer dieselångor än torv. Det är gyttrigt och annorlunda. Rågmjölsbröd gjort med surdeg. ”Farmyard”, skriver man ibland på engelska, och nog finns sådant också här; mer just ”bondgård” än det mer specifika ”stall”. Longrow är the perfect gateway drug för de som gillar Islays torvigare men mindre rökiga whiskies och vill hitta något från utanför ön. Jag tror den närmaste Islaykusinen är rökig Bunnahabhain.

Smak: bondgård, absolut; riktigt liksom mustiga toner av bondgård. Oljigt; tång; och ett svårfångat gytter som innehåller lera, stenstrand och rostigt järn. Krävande: mer torv och smuts än rök, och ordentligt huller-om-buller i smakerna. Det spretar inte: det är som ett koncentrat av smaker där det är svårt att plocka ut vad som är vad.

Eftersmak: här kommer så lite tydligare rök, härligt smutsig sådan; varm ko (ja, som de doftar, jag har liksom inte tagit en tugga på en levande ko; närmaste likheten från ickedjurvärlden är salvan Inotyol); svagt av ingefära, och en härlig, svårbeskrivbar smuts.

Med vatten: hej rök! Där är du ju! En slinga mer än ett vrål, men ändock. Du står på den där bondgården och något har öppnat en hink med tjära tio meter bort. Smaken är fortsatt ganska gyttrig och smutsig, men har lite fräscha toner av äpple och även lite charkuterier och choklad med i mixen, så lite lättare att hitta saker i nu. Eftersmaken har fått spearmint, men det är verkligen en whisky från bondgården, detta.

Sammanfattning: jag älskar Longrow. Jag älskar smutsen och gyttret i denna whisky. Samtidigt är det lite för mycket av en blandning av allt. Jag misstänker starkt att den är lagrad på både bourbon- och sherryfat, och att de båda fattyperna inte riktigt har ”gift ihop sig” än. (Efter att jag skrev detta kollade jag upp Springbanks information om faten i denna utgåva: ”Various”, står det. Underbart.) Unga rökare kan vara fantastiska. Med denna är det på sätt och vis häftigare än bra. Den är inte dålig, men krävande. Jag är inte helt övertygad, hur mycket jag än älskar mitt Springbank. En bra introduktion om du inte har provat Longrow och vill chansa med en sexhundring: denna whisky är en häftig resa. Men nog är till exempel Longrow Red-serien bra mycket bättre. 83 poäng.

Slutreflektioner: absolut och utan minsta tvivel en seger för Longrow. Både Hazelburn och Longrow finns tillgängliga i bara marginellt dyrare varianter, med bara några få år till på fat, som är avsevärt bättre än dessa två klart godkända whiskies. I termer av prisvärdhet är Longrow nog det, men i min bok inte Hazelburnen.

*

Denna bloggpost bygger på samples jag erhållit gratis.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2020 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén