Varför dricker vi whisky?

Något vännen Magnus Hillman sa sist vi sågs har satt myror i huvudet på mig. Sedan kom två små poster i den mycket trevliga och härligt opretentiösa Facebookgruppen Dagens dram att få mig att fundera vidare.  Frågan som liksom äter mig är ”varför dricker vi whisky?” – och lite mer personligt, ”varför dricker jag whisky?” Ska man vara petig provar jag nog whisky, eller smakar, snarare än dricker, men okej.

Vi börjar med de där posterna i Dagens dram. Först ut av dem i mitt flöde var en annan vän från whiskyvärlden, den omisskännlige Ronny Wettervik. Med sin osvikligt träffande prosa skrev han såhär:

Helt klart ska man enbart dricka sådant som är minst ”jag pinkar på mig gott” istället för halvmediokra dussinvaror.
Clynelish 21yo 56,1% Whisky show London 2017. Finns ingen vettig anledning att nöja sig med mindre. Sen kommer iofs verkligheten (plånboken) ikapp en men men, det är bara att dra ner mössan över ögonen och ge benet hela vägen ner i den där 6 fot djupa gropen som väntar framöver. No Regrets. Slainte!

Det här är ju en underbar inställning. Det är lätt att hålla med, svårt att argumentera emot: vi har bara ett liv, varför skulle vi hålla på och dricka Famous Grouse om vi har råd och möjlighet att dricka riktigt bra whisky?

Ronny Wetterviks härliga foto från Dagens dram. Jag håller med, detta är en ruggigt god whisky, och ett foto som får det att vattnas i munnen på mig. Så varför har jag då inte ryckt folien på min egen flaska…?

Samma dag i samma grupp slog whiskykännaren Gunnar Hede till med en lite rappare version av ungefär samma tanke: ”Livet är för kort för att dricka dålig whisky” skrev han, ihop med en bild på en Springbank 14 YO bourbon wood. Jag håller med. Fast jag undrar faktiskt om inte Thomas Sundblom på Clydesdale sa det ännu bättre på en provning han höll en gång: ”livet är för långt för att dricka dålig whisky”. Thomas poäng var, förstås, att livet inte alls är kort, det är aslångt. Vi är här på planeten hur länge som helst, och varför ska vi då dricka dåliga grejer när vi kan dricka bra? Men grundtanken är densamma: ska vi nu dricka whisky ska vi förstås dricka bra whisky.

Mitt problem är detta: jag håller verkligen med. Det gör jag. Verkligen. Och ändå…inte. Fast jo. Fast nej. Det är klart man ska dricka bra whisky om man kan, hellre än att dricka dålig eller medioker whisky. Eller är det det?

Och så var det det där som Magnus Hillman sa. Under en helg i Lund nyligen träffades nästan hela det härliga gäng som nyss hette Blindskottsklubben, men som vi nu pretentiöst i ett lätt studentikost försök att läxa upp de mest virriga av virrpannorna i Svenska akademien (ja, jag tittar på dig, Horace) ombildat som Svenska whiskyakademien. Det blev många provningar, alla hade tagit med sig varsin dream dram av ypperlig kvalitet, vi hade långa diskussioner om whisky, jämförde varandras upplevelser av det vi provade, och en del heta debatter. (Bäst av dessa sistnämnda var förresten utan tvekan den som inleddes med Frida Birkehedes härliga replik ”Tror ni att Clynelish hade varit lika hypat om det inte hade varit för Brora? Fight fight fight!”) På lördagskvällen slängde så Magnus ur sig följande enkla fråga:

Dricker ni whisky för att det är gott eller för att det är intressant?

”För att det är gott!” svarade jag omedelbart, med stor övertygelse. Magnus höll inte med: han drack inte whisky för att det var gott, utan för att det var intressant. Jo, och det kunde jag ju också hålla med om, när jag tänkte efter. Vår korta diskussion om frågan har stannat någonstans djupt inne i huvudet hos mig. Jag har grunnat på den i ett par veckor nu. Dricker jag whisky för att det är gott, eller för att det är intressant? Om jag dricker whisky för att det är gott, varför tycker jag då det är så roligt att läsa om worm tubs, pannformer, skärningspunkter, hur second-fillfat skiljer sig från first-fillfat och den japanska whiskyindustrins framväxt? Det behöver jag ju liksom inte för att kunna dricka och uppskatta god whisky?

(Det finns, såhär inom parentes sagt, en helt annan anledning att dricka whisky: för att bli onykter. Det är lätt att glömma den anledningen när en nördar ner sig ordentligt. Och så är det väl, för de allra flesta, att det är minst ett delmål vid konsumtion av whisky. Själv tycker jag, särskilt vid provningar som omfattar mer än säg fem whiskies, att även den lättaste av onykterhet mest är ett störningsmoment. Den kommer i vägen och hindrar djupanalys av det som finns i femte glaset. Måste köpa spottkopp.)

Delar av Svenska whiskyakademien blindprovar whisky i Lund hemma hos Mathias Nilsson. Lars Cederbro, Magnus Hillman, Helena Samuelsson, Peter Lundvalls högerarm, P-J Sporsén, och så den där himla Tjedern. Övriga ledamöter, ej med på bild: Anki Ulvmåne, Annelie Huczkowski (som inte kunde komma till Lund), Frida Birkehede, Håkan Staaf, Mathias Nilsson, Paul Larsson. Foto: Håkan Staaf.

Vid den första träffen vi arrangerade med det som då ännu inte hette Svenska whiskyakademien, hemma hos mig, hade Frida med sig en tvåårig snartsky från det österrikiska destilleriet Broger. Det var lite kul, eftersom just den förlagrade spriten precis hade fyllts i ett second-fill bourbonfat som innehållit whisky från Mackmyra, ett fat som flera av oss som var närvarande hade och har andelar i. Ronny Wettervik var med vid det tillfället. Han fann spriten gravt undermålig och konstig och därmed föga värd att ägnas någon detaljerad uppmärksamhet. Igen, varför dricka dåligt när man kan dricka bra?

Magnus och jag såg det inte alls så, utan drabbades i princip av en gemensam samtidigt nerdgasm: vi jublade. Inte var det gott, inte – det var konstigt och rått och omoget (förstås) och ganska så bisarrt, det som var i glaset. Men det var ju så oerhört intressant! De smutsiga gummitonerna av ett nyupprivet plastgolv och verkstad ihop med kraftiga toner av ruccola, hur kunde det komma sig att det smakade på det sättet? Var det den franska nyeken? Var det destillatet? Hur skulle detta ha utvecklats om det hade legat kvar på samma fat? Den där märkliga spriten förblir en av de intressantaste saker jag har stoppat i munnen. Ronny skrattade rätt gott åt vår upphetsning, och tyckte med all rätt att vi var bra tokiga som blev så exalterade över något som så uppenbart inte alls var gott.

Galen snartsky från Broger till vänster och en mycket mindre intressant whisky från samma destilleri till höger. Hillman där till vänster, och någon himla bloggare som tittar på sin telefon där i bakgrunden. Foto: Frida Birkehede.

Så kanske att jag dricker whisky för att det är intressant, ändå? Jag menar, på den här bloggen har jag provat många saker som verkligen inte har varit gott, men däremot alltid intressant. Det var väldigt just intressant att smaka Loch Dhu, en tioårig horrör som utifrån ett njutningsperspektiv bara kan beskrivas som en fullständig katastrof. Det var spännande att se hur otroligt låg kvalitet det var på den schweiziska whiskyn Castle Hill Doublewood.

Jag hävdar med bestämdhet att varje whisky, även de direkt dåliga, de mer alldagliga och de som mest är helt okej, ändå alltid är just intressanta. Är det gräs i doften? Okej. Men är det nyklippt? Eller har det börjat torka, är det mer som hö nästan? Finns det blommighet i gräset eller inte? Har det regnat på det där gräset? Är det tång eller sjögräs jag känner? Den där mörka frukten, vilken är det nu? Hur kommer det sig att jag hittar marshmallows i nosen, men inte alls i gommen? Varför är den här whiskyn trött och överekad men har inte bittra toner av svart te som dragit för länge? Sådant driver mig i mitt whiskyintresse, när jag provar whisky. Det är en jakt, inte så mycket efter god sprit som efter kunskap och upplevelser, nästan oavsett om dessa är positiva eller negativa.

Det positiva med min inställning är att all whisky blir intressant att prova, oavsett om det handlar om Bowmore Black rock (hugaligen!) eller en trettioårig Brora (tjoho!). Även whisky jag redan har provat många gånger tidigare blir intressant med min grundinställning: för vad tycker jag om den just nu, den här gången, i den här kontexten? Det håller sinnet öppet; det gör att jag trots att jag numera kan ett och annat om whisky aldrig blir snobbig, aldrig bara intresserar mig för riktigt exklusiv whisky eller bara whisky från vissa destillerier. Om jag inte provat en whisky vill jag prova den, uppleva den, förstå den, analysera den. Då spelar det ingen eller i alla fall mindre roll om det är SuperVerySpecialLimitedAsgammalSingleCaskfrånNedlagtDestilleri eller Tomatin 8 YO i glaset.

Det finns dock en baksida också. Om jag (nästan) lika gärna provar den där fantastiskt bra Clynelishen som Ronny hyllade som att jag skriver noter om något som är mer av en dussinhistoria provar jag ju faktiskt en massa whisky som är mindre god än det som är riktigt bra. Jag nöjer mig alltså ”halvmediokra dussinvaror” istället för ”sådant som är minst ’jag pinkar på mig gott'”, för att citera herr Wettervik igen. Och varför skulle man göra det? Livet var ju för kort, eller för långt, hur det nu var?

Och så går veckorna, och jag har igen provat en massa whisky som ligger någonstans i det där kanske inte alldeles upphetsande spannet av 78–84 poäng. Jag ser mig som en som älskar Springbank, och jag skriver detta den tredje maj 2018, och jag har hittills i år petat i mig exakt två centiliter Springbank. Varför håller jag på och trattar – tack Anki för det verbet – sämre whisky, när jag har samples och flaskor hemma med whisky av långt högre kvalitet? Varför nöja mig med mindre?

Kanske för att jag faktiskt dricker whisky, inte för att det är gott, utan för att det är intressant. Och det tycker jag ju, tydligen. Men samtidigt…ja, så här går det runt i skallen. Kanske dags att rycka folien av den där 21 YO Clynelish för Whisky Show 2017 i London, ändå.