En dag i augusti 2016 släppte Roger Melander på Box destilleri loss Anders Fridén från In Flames i lagerhusen. Det hela resulterade i en single cask som är något av det mest omöjliga att få tag på av allt vad Box har släppt. Hur Anders tänkte kring fatvalet kan du läsa om här, i en intervju jag gjorde med honom innan whiskyn släpptes.
Fatet, en first-fill bourbon barrel med en blandning av rökig och orökig sprit och en kombinerad ppm-halt på malten på 15, gav 359 flaskor på en brutal fatstyrka på 60,8%. De kostade 1295 när de släpptes på Systembolaget. De sålde slut fortare än du kan growla ”BOX!” Här är den i whiskybase, men Box eget produktblad ger förstås i vanlig ordning all information du behöver. (Och ja, i vanlig ordning hyllar jag Box för deras genomskinlighet och absoluta totalinformation. Medan den skotska whiskyindustrin debatterar om vad som kan och inte kan få sägas om buteljeringar säger Box ALLT. Häng gärna i en timme på den här sidan!)
Box In Flames selection är en sådan där flaska som folk samlar; som ingen öppnar; som alla både har för att ha, och har som investering för att kunna sälja den dyrt framöver (eller så köpte man den och sålde den vidare på en gång). Det är förståeligt, ekonomiskt sett, men också sorgligt. Jag tänker mig att om det vore jag som släpptes loss i det där lagerhuset och fick välja ett fat skulle jag gärna också se att någon faktiskt också drack whiskyn jag hade valt.
Är den en investering? En pjäs att samla på? Eller en whisky att dricka? Jag valde det sista.
För egen del hade jag därför gett mig fan på att om jag lyckades klicka hem en flaska skulle den öppnas. Jag involverade två kollegor och två vänner och jag själv, och vi klickade alla som tokar vid släppet. Evig tacksamhet till Sveriges snabbaste klickfinger som denna dag fanns på min kollega Magnus, som lyckades knipa en flaska. Jag samplade upp flaskan till vänner och bekanta (bland andra WhiskyTower, vars recension du kan läsa här) och har ett par samples som stått och samlat damm hos mig, och jag har tänkt att någon dag ska jag ta tag i Box In Flames. Igår slumpade jag fram den som Dagens dram att (filmbevis här), och provade den.
Vis av provningen av Spirit of Hvens Seven Stars Mergez och att jag tyckte den här var lite skarp när jag ”provade” (smakade) den vid folierycket lät jag den lufta en hel timme i glaset, med lock på.
Nuff babblat för fan! Nu kör vi!
Doft: oändligt mycket bättre än den var vid folieryck och efter kortare luftning, och bra mycket rökigare; jag minns den här som en skön och snäll kola- och vaniljpaj med bara en liten, liten touch av rök. En sotig och skir rök omslingrar en kraftig, nyss uppskuren vaniljstång; varm grädde; det finns en skön fruktblandning här också, framför allt torkad sötad ananas. Minerala toner. Läder, torr och lite sprucken, finns det gott om här; ”Islayrök”, framför allt associerar jag till Caol ila; en saltlaktriston som får mig att tänka på sådana där salta lakritsbomber som är hårda, vad de nu heter. Såhär efter rejäl luftning har den noll alkostick och känns bara härligt ung, inte rivigt och lite spritigt ung, som jag mindes den.
Smak: här biter alkoholen rejält även vid världens minsta sipp och det blir mest en attack på gommen – definitivt känns här att detta är en ung whisky. Sedan följer just läder; detta följs av minerala toner, torkat sjögräs (tänk sjögräset i sushi) och en kraftig, härligt sur rök. Det känns osannolikt att bara hälften av den ingående spriten ska ha varit från det rökiga receptet. Den är, på fatstyrka, lite för mycket av en käftsmäll för mig: spritigheten och ungdomen tar ut sin rätt här, och gör det hela till besvärande pepprigt.
Eftersmak: sa jag läder? Sa jag lakrits? Sa jag rök? Här är de igen, ”in spades”, och gifter sig fint med något jag vill kalla syrlig beska. Kakao, också. Oväntat komplex eftersmak, om än något kort.
Så vattnar vi. Och då snackar vi inte två droppar, utan en mer ”rejäl” vattning: sista två centilitrarna fick 6 ml vatten. Knappast 46% nu om man säger, men inget duttande med enstaka droppar. Doften, whiskyns klart starkaste kort ovattnad, genomgår en härlig omvandling, med tutti frutti-godis och en mer mineral rök. Men det är verkligen lädret som är denna whiskys signum, underbart gammalt läder. Vaniljen har backat lite, ”haviga” toner (tänk doften av havsvatten när du är långt ute till havs) finns med här också. Smaken, då? Nu kan man ju faktiskt ha den i gommen och känna smakerna, vilket vi är tacksamma för. Den är fortfarande en lite för spretig och pepprig best, men saltlakritsen och lädret lirar fint med en rök som faktiskt backat lite här. Vart tog fruktigheten vägen? Eftersmaken, då: bättre nu, och mer små stänk av citrus (citron, just, tror jag).
Sammanfattning: i gommen är det här för brutalt och för ungt för mig; whiskyn har ”hunnit” bli riktigt bra på doften och har kommit långt vad gäller eftersmaken, men själva smaken blir lite för ensidig och i princip aggressiv. Försök med vidare vattning lugnade ner smaken ytterligare och det hela blev mer balanserat; å andra sidan framträder då whiskyns ungdom tydligare. Den levererar rejält på en av tre – doften, men är alltför brutal i gommen. Det är egentligen helt bisarrt att Box kan leverera såhär bra whisky vid bara fem års ålder.
Eftersom utgivandet av en sådan här single cask med ett profilerat namn förstås också är ett sätt för Box att sprida sitt varumärke gjorde man förstås en kort film om det hela. Den är faktiskt riktigt intressant. Här har ni den:
