Tjeders whisky

Bara whisky

GlenDronach 12 YO Original

| Inga kommentarer

Säg GlenDronach, och den svenska whiskygemenskapen får sköna darrningar i spindelsinnet. Destilleriet som gjort sig känt för sina mastiga sherrybomber är verkligen omhuldat i Sverige. Jag har nu provat deras tolvåring (Original), en whisky som lagrats enbart på sherryfat av typerna PX (Pedro Ximénez) och oloroso. Denna whisky är varken kylfiltrerad eller färgad, och den är buteljerad på 43%. Så, då kan vi sätta punkt för de messerschmidtar som då och då drar slutsatsen att en whisky vilken som helst bara måste vara kylfiltrerad baserat enbart på att den buteljerats på under 46%. Jag har alltid funnit det argumentet något mystiskt. Bra så!

Doft: hej på dig du, sherrybomben! Förutom de förväntade tonerna av mörk frukt – alldeles särskilt (torkade?) plommon – hittar jag omogen banan (!), glögg men utan sötma, alltså julkryddigt; lakrits, eller snarare anis eller kanske stjärnanis; nästan Coca-Cola, men igen, utan att vara sötkladdigt. De svavligare toner som ibland medföljer sherrylagringar och som jag definitivt hittar i GlenDronach 15 YO Revival finns det inte tillstymmelse till här. (Just nu är Revival borta från GlenDronachs core range, men den kommer återkomma om ett par år; destilleriet låg i malpåse 1996–maj 2002, you do the math.) Däremot finns en svag strimma av torrt krut, även det inte helt ovanligt i sherrylagringar; jag gillar det. Med vatten: en härlig utveckling, med kraftigare utveckling av kryddhyllan och den redan nedtonade sötman som backar. Med vatten blir det mindre vrål och lite stramare, ektanninernas beska tittar fram.

En sherrybomb if ever there was one.

En sherrybomb if ever there was one. Bild hämtad från whiskywower.se.

Smak: inleds ganska sött och sherryskrikigt (torkade frukter i huller om buller); följer så en touch av björnklister/tapetklister; sedan blodapelsin. En bit bak en mild pepprighet.

Eftersmak: inleds ljuvligt torrt, kryddigt och uttorkande innan en lätt oljig ton tar över. Svag chilihetta långt därunder. Kryddnejlika? Vatten gör eftersmaken betydligt mer intressant, kraftigare kryddighet, en chilin har klivit fram rejält och även oljigheten är kraftigare.

Sammanfattning: enormt mycket bättre än den mildare och tråkigare sherrysystern Glengoyne 12 YO som jag provade härom dagen. Visst är detta en härlig dram. En positiv överraskning: jag gillar denna whisky väldigt mycket mer än jag gjorde vid en provning där den ställdes mot nio andra tolvåringar. Rejält mindre ensidig än jag mindes den. Som så ofta blir jag konfys när jag tänker att något levererar på doften men inte riktigt i smak och eftersmak: är det min gom det är fel på, eller är den mer komplex i näsan än på övriga punkter? Det är mer av en vrålare än en kompex whisky, egentligen. Men hey, för 449 spänn på Systembolaget är det inte så mycket att snacka om. Vill du ha en sherrybomb är detta ett givet tips.

För en annan recension av denna whisky, läs vad Beppe och Kent på WhiskyTower tyckte.

För övrigt…

…finner jag det oerhört lustigt att de som designat rör och etikett till Skottlands kanske mest kända sherrylagrade whisky inte lyckas stava till Pedro Ximénez. På etikett och rör står det att whiskyn lagrats på sherryfat av ”Pedro Ximinez” och oloroso. Googla ”Pedro Ximinez”, och du kommer finna att BenRiach och Auchentoshan, med flera, skriver med i. Hällou? Hur svårt ska det vara att skilja ett i från ett é? Man behöver ju inte hablera espanjåll för att få till det rätt, tänker lilla jag? Eller är det månne ett uttryck för det typiska koloniala engelska högmodet? ”So, you people say Pedro Ximénez? Well, that’s just too troublesome for us. You see, where we are from, we are going to go with Ximinez. We don’t do so well with accents on the letter e, you see.” Så, nu sätter jag punkt.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.