Tjeders whisky

Bara whisky

Spirit of Hven Seven stars Megrez, nördarprovad

| En kommentar

Det är ofattbart pinsamt: jag har inte recenserat en droppe Spirit of Hven på den här bloggen. Nu då, äntligen! Seven stars Megrez, den fjärde i serien Seven Stars, släpptes den fjärde mars 2016 och kostade 795 kronor; i linje med den svenska traditionen är buteljen på 50 cl. Upplagan ligger på 2940 flaskor och den är buteljerad på 45%.

Spirit of Hven Megrez har jag dubbelprovat nedan. Låt mig förklara. Jag köpte mig en flaska av Megrez vid släppet, och använde den vid en blindprovning med Blindskottsklubben. Jag har sedan provat den långt senare, när klart mindre än 10 cl var kvar av whiskyn i flaskan. Flaskan hade då stått öppen i ett halvår. Betänk nu formen på Hvens flaskor: med mindre än 10 cl kvar i deras retortliknande pjäser luftas whiskyn mycket mer än i en normal flaska. Smaknoterna från de båda provningarna gjordes helt oberoende av varandra och i olika dokument, som här nedan har sammanförts och ställts bredvid varandra. Experimentet visar att det är helt sant som de säger: ung whisky utvecklas enormt av generös luftning.

De både provningarna genomfördes ”blint” i meningen att jag valde att inte läsa på alls om vilka fat som hade använts. Eftersom det ligger ett halvår mellan provningarna hade jag heller inget minne av de tidigare noterna när jag valde att prova whiskyn igen, när flaskan började lida mot sitt slutet. Det blev stora likheter och skillnader mellan mina noter och resonemang vid de båda provningstillfällena.

Doft: första intrycket är härligt sherrymurrigt, med ordentligt med mörka frukter; plommon, inte minst. En härligt intensiv kryddmatta också, med kanske rödpeppar? Russin i sprit. Det finns en svårbeskrivbar träig ton som av hårt rostat trä. Jag gissar på fat: olorososherry med lite ny fransk ek med i blandningen.

Doft efter ordentlig flaskluftning: ekbomb! Man brukar tala om sherrybomber, men här är det härliga ektoner. Som fransk nyek månne med i blandningen, med dess kryddighet? Måste vara sherryfat med här också, men tror på mycket nyek. Björnklister; lite ettriga örter; blommigt, en bit bak; jordgolv/jordkällare, den lite mustiga tonen av jord är ganska stark och påminner en del om torv, utan att det egentligen är rökigt; det är viktigt att hålla isär rök och torv. Sedan finns här rejält med mörka frukter och bär: lite aprikos, svartvinbärsblad/svarta vinbär, även röda vinbär, torkade fikon. Det är ingen diskret doft, utan pang på. Jag gillar det, mycket. Vatten lockar fram sköna, rena vaniljtoner: amerikansk nyek? Eller kanske bourbonfat med i fatreceptet?

Hven Seven Stars Megrez. Skitgott!

Smak: en kombination av härliga färska frukter (mörka vindruvor; mörka plommon; svarta vinbär kanske? Mosade svarta vinbär?) och svagt vaniljpulver. Sedan följer en lite uttorkande beska som är mer motvalls än den lite sötare och fruktigare doften; rejält med ek här, jag tror igen på att det finns nyek i fatkombinationen för denna whisky. Med vatten: frukterna backar något och de lite pepprigare och beskare tonerna flyttar fram. Jag gillar det, det är mindre elegant på detta sätt.

Smak från välluftade flaskan: den inleds väldigt sött, nästan hermesetas/sockervatten; följer så de mörkare frukterna från doften, och en liten skön chilihetta från eken, med färskare örter som gör upplevelsen liksom ”bredare”, eller kanske hellre mer komplex. Riktigt, riktigt bra! Med vatten: renare, och mer avskalad; frukterna backar något och örterna kommer fram. Långt bak anas faktiskt rökig whisky, som om någon blandat ner Caol ila 12 YO i en i övrigt helt ren blandning. Trevligt.

Eftersmak: den inleds med en liten svag pepparton, sedan kommer det där papperslimmet som egentligen hör till ny amerikansk ek men som jag så ofta känner i sherrylagringar. En svag, svag strimma av något oljigt. Den hänger inte kvar jättelänge precis, men är spännande. Idiosynkratisk, för att använda ett tjusigt ord, ”spretig på ett bra sätt” på normalsvenska. Med vatten: oljigare, och med lite mer av den där härliga beskan, det är nästan som att något kastat in lite grapefrukt i mixen.

Eftersmak från välluftad flaska: inleds med lite rostad ek och alkohol, följer så en försiktig oljighet och oväntade citrustoner – bränt eller rostat apelsinskal tänker jag mig borde dra åt det här hållet. Här kommer också faktiskt rök, inte så mycket en strimma som en rejäl dunst av jod, bränd jord och brasa. Oväntat rökig i eftersmaken! Har de använt gamla Islayfat? Eller finns det rökig malt med i mixen, jag trodde de alltid körde utan rök på Hven?

Sammanfattning: jag är inte helt såld på denna whisky, men finner den heller inte på något sätt dålig. Jag tycker ofta att orökig whisky som har de här lite mer sherryartade tonerna behöver fler år på fat för att bli riktigt bra. Det finns släktskap i både doft och smak, tycker jag, med den lite brötigare Amrut, men detta är stramare, elegantare, mindre liksom skrikigt. Om du smakat Amruts sherrylagringar: tona ner reglagen rejält, och du landar någonstans här. Det känns att denna whisky är ung, särskilt i den ganska korta eftersmaken. Jag brukar ogilla när whisky bedöms med ord som ”bra för sin ålder”, men kommer inte ifrån att skriva just så för denna whisky: med några år till i faten kommer detta bli bra. Just nu är jag inte helt övertygad. Den vann på omfattande luftning.

Sammanfattning vid provning från välluftad whisky: visst är svensk whisky dyr, det gäller all svensk whisky. Men hej vilken kvalitet den håller! Jag tänker då alldeles särskilt på de saker som kommer från Hven, Box och Smögen. Hemsk ledsen Mackmyra och jag är den förste att hylla en del av era utgåvor, men det här håller faktiskt en annan klass. En mycket bra whisky!

Reflektion: förutom de lite olika smaknoterna, där den välluftade whiskyn bland annat upplevdes som både rökigare och torvigare, är det framför allt olikheten i slutsatserna som är så skrämmande olika. Det är en värld av skillnad mellan ett något ljumt ”bra för sin ålder” ihop med ”Just nu är jag inte helt övertygad” och ”hej vilken kvalitet den håller!” På ett halvår och med luft i flaskan hade Megrez utvecklats från något jag tyckte var bra för sin ålder, till en whisky jag tyckte otroligt mycket om. Det är ingen liten skillnad, det.

*

Jag har alltså gjort provningarna och skrivit noterna ovan ”blint” inte i betydelsen att jag inte visste vilken whisky som var i glaset, utan så att jag inte vet något alls om vilka fat som använts. Låt oss därför ta en liten titt i facit. Såhär skriver Henric Molin själv om Megrez: ”Basen i Megrez är 5% Chokladmalt, 40% Rökmalt och 55% Pilsnermalt.” Fyrtio procent rökmalt?!?! Det hade jag aldrig trott! Kanske tio procent, tjugo procent, men fyrtio? Kul också att Molin experimenterat med chokladmalt, det är något som vore kul om fler producenter provade på.

Men faten, då? Vi läser vidare:

”Destillatet har mognat på 8,4% Fransk Petraea, 33,4% Fransk Robur och 58,2% Amerikansk Muehlenbergii. Whiskyn har fått gifta sig på Spansk Quercus Robur strax under ett år. Dessa fat på 500L har tidigare lagrat Pedro Ximénez Sherry […] Under den första lagringstiden har Quercus Muehlenbergii från Missouri bidragit med mjuka vaniljtoner, Q. Petraea faten har gett lakrits och pepprighet och de Q. Robur faten har gett basala jordtoner. Slutlagringen på sherryfaten har gett både sötma och örtighet från eken men även en charmig ton av mogna druvor från Pedro Ximénez.” I princip kan man alltså säga att Megrez är en whisky först helt lagrad på nyek, som givits en längre finish på butts (500-litersfat) som innehållit PX sherry.

Här finns en grund att nörda loss ordentligt (förutom att jag passar på att tuppa mig lite över mina någorlunda rättgissningar). Till exempel att Henric Molin vet bra mycket mer om eksorter än undertecknad. ”Fransk ek” skrev jag ovan – det brukar avse petraea, men visst finns även Quercus robur i Frankrike, och den dominerar ju helt klart över petraea i mixen. Quercus Muehlenbergii visste jag inte existerade, jag trodde ek från USA i princip uteslutande var ”Quercus Alba” – amerikansk vitek – men hu, så fel Google visar att jag har. Tydligen kallas den Chinkapin oak och hör hemma och östra och centrala Nordamerika. Du kan lära dig massor mer om själva eken här och här och här. Användaren cowdery – av allt att döma självaste bourbonexperten Chuck Cowdery – skriver i en kommentar online om Quercus Muehlenbergii att den ibland används i små mängder för fat och att ”It is considered interchangeable with alba and accepted by the cooperages. The owner of one cooperage told me he doesn’t think most of his wood suppliers even know the difference.” Jaha, så då var det väl inte så speciellt trots allt då?

Nåja och hur som: låt ung whisky lufta ordentligt, vänner. Och om ni inte har provat eller införskaffat Spirit of Hvens Seven Stars No. 4: Megrez, gör det: den är ”a real cracker”, som de skriver på engelska.


En kommentar

Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.