Simon och Phil Thompson, de frustrerande unga bröderna bakom både grymt intressanta Dornoch distillery och Dornoch castle whisky bar, blev förutom allt annat de gör i whiskyvärlden också oberoende buteljerare för några år sedan. De är verkligen värda att kolla upp om ni inte har gjort det. Webbshoppen hittar du här och info om nya utgåvor brukar dyka upp i mitt flöde genom Dornoch distillerys FB-sida. Priserna är åt det något något högre hållet, men inte jättehöga. Å andra sidan, alla whiskies jag har provat från dem har varit bra. Jag köpte på mig några flaskor särskilt när de just drog igång med utgivandet, samplade bort en del och njöt stort av det som blev kvar i flaskorna av deras högkvalitativa utgåvor.
Idag blir det ett av mina nya älsklingsdestillerier, Ben Nevis. Ben Nevis är ett sådant där destilleri som gör krånglig och karaktärsfull maltwhisky i den lite äldre och lite smutsigare skolan.
Så, en 21 YO Ben Nevis lagd på fat 1996. Fatet var en refill sherry butt, alkoholstyrkan är 47,5%, antal flaskor blev 436. Jag betalade £140 för denna flaska. De sänkte sedermera priset något. Numera är denna dock slutsåld. En snabb googling säger att den gått för runt originalpriset på auktioner. Länk till whiskybase här.
När du ser en 21 år gammal whisky lagrad på sherryfat och den ser ut såhär, förresten – det är då du ska vråla ”vilken färg!!!!!!” Det är inte när whiskyn är nästan svart. Denna färg och 21 år skvallrar om att här kommer det minsann finnas plats både för fatet och för det destillat som fatet fylldes med. Så låt mig vara den förste att säga ”VILKEN FÄRG!!!!!”
Doft: underbar blandning av vällagrad och balanserad i lagom inaktivt fat och samtidigt underbart…egensinnigt. Ben Nevis, säger mig min erfarenhet, är en just egensinnig whisky. De sticker ut. Jag brukar tycka på bra sätt och på sätt som gör dem till släktingar till Craigellachie (men mindre brutala) och Old Pulteney (men smutsigare) och Springbank (men inte rökiga). Det bara är något je ne sais quoi som jag gillar med Ben Nevis. Här: svagt av dy, tydliga toner av lera (eller bränd lera, alltså typ lerkruka), milda toner av grapefrukt. Sjögräs och havsluft. Nästan lite petroleum. Någon kladdigt söt chokladkaka också. Allting är så välbalanserat, så integrerat. Som alltid, ett bra refillfat och halvgott om tid och dofter och smaker når oanade höjder. Fantastiskt bra doft.
Smak: alltså, så bra. Sjöstrand, sjögräs, rejält oljig åt det smutsoljiga hållet. Under de tonerna, massor av försiktig färsk frukt: stjärnfrukt, mandariner (sötade, detta är inte minsta syrligt), konserverad aprikos, äpple. Vit choklad också, och inte oävna mängder citron. Fantastisk balans mellan den där fina frukten och de smutsigare tonerna. Som en vällagrad Springbank men utan röken. Himmelskt. För den som har svårt för smutsig whisky kommer detta vara bara mysko och konstigt, men för mig är detta verkligen bra och härligt. Jag älskar hur sherryinfluenserna bara viskar hur försiktigt som helst här, och hur bra det fungerar.
Eftersmak: svag rökighet inleder; kommer så körsbär, muskonöt, mullret hos kryddor i en välkokad köttgryta, och den där härliga oljigheten. Klingar ut i vattnet som oliver ligger i ihop med underbart viskande frukter. Så. Bra. Whisky. Alkohostyrkan är perfekt redan, men låt oss se vad som händer…
Med några droppar vatten: ah. Mer av smutsen och de där petroleumtonerna, och röda torkade äpplen. Läckert. Smaken är fortsatt underbart smutsig och fruktig, kanske att gröna äpplen tillkommit och mer av den vita chokladen. Eftersmaken är lite plattare med (den mängd) vatten (jag tillsatte).
Sammanfattning: Ben Nevis, var har du varit i hela mitt liv? Dags att jaga vällagrade single casks från oberoende buteljerare, för detta var helt enkelt magiskt bra. 91 poäng.
