Speyburn 10: den mest underskattade whiskyn på planeten?

Är Speyburn 10 den mest underskattade whiskyn på planeten? Jag tror nästan det. De enda gångerna jag ser den nämnas på sociala medier är det bröderna Thompson på Dornoch distillery och Whiskysponge som nämner den, och jag vet aldrig riktigt om de driver med den, eller driver med en värld som inte fattar hur bra den är. Jag tror det är det senare de pysslar med. Det väckte min nyfikenhet; när min mamma hade köpt en liter för sådär en 320 spänn på taxfree provade jag den hemma hos henne. Och blev golvad: jag tyckte den var skitgod, jag. Så jag köpte mig en liter på taxfree, jag med – på senaste Cinderella whisky fair, faktiskt. Den har varit min huswhisky sedan dess. Varje gång jag hällt upp ett glas har jag tänkt att jag borde skriva noter på den här whiskyn. Det har aldrig blivit av. Men idag så!

Doft: här levererar Speyburn 10 YO massor. Det första som möter en är en rejäl sötma, men här finns så mycket mer under det nedvattnade, lite simmiga första intrycket. Äppeljuice, nästan äppeljuicekoncentrat; röda äpplen; också en smutsighet som jag älskar. Tänk varmkörd gammal tvåtaktsmotor, ungefär, eller upphettad matolja som blandats med smuts. Jag älskar det, det är varken omogenhet eller fel, bara…skitigt. Det finns också en ton här som av varm flytande stearin, tänk brinnande värmeljus, och något som inte riktigt är så starkt som mint…typ liniment! En mångfacetterad, härlig doft.

Fett najs standardvirre.

Smak: stearinet från doften återkommer; en liksom tjock vaxighet som möter äpplen, ugnsbakade frukter och kanske till och med rotfrukter (jag tänker på något så märkligt som palsternacka); ordentligt med gräs; vagt oljig, smutsig. Det är en underbar kombination i gommen, detta.

Eftersmaken: inledningsvis är det bara här Speyburn 10 är en besvikelse, med en rejäl touch av handsprit följt av en inte alls harmonisk, lite sur pepprighet. När detta passerat ligger en massiv gräsighet kvar tillsammans med en mjukt, rejält oljig, blommig ton. Det ordnar upp sig och blir helt okej, men det är för doft och smak jag uppskattar Speyburn 10, inte här i avslutet.

Med vatten blir doften vagt mintigare och smutsen flyttar fram, vilket jag gillar; jag anar russin nu också. Smaken blir snällare, men jag hittar nya toner av ungefär jordkällare, som jag verkligen gillar. Eftersmaken blir avsevärt bättre, även om den där pepprigheten inte är särskilt kul.

Sammanfattning: en helt suveränt karaktärsfull dram, detta. Det finns så väldigt mycket mer här är bara snäll, ”easy drinking”-whisky, som den verkar vara vid ett första påseende. Den är bra i sig själv, men om dessutom ställer doft, smak och eftersmak i relation till priset – 329 kronor för 70 cl på Systemet, ungefär samma för en liter om du är i en taxfreesituation – är det mycket whisky för pengarna. Den doftar och smakar som ”mer än 40%”, alltså mer karaktärsfullt än sina 40%. En klockren whisky att ta med i en blindprovning: folk kommer gilla den och sedan bli både förvånade och chockade över hur billig den är (inte hur ung den är, den smakar typ 10 YO). Utan att googla gissar jag att denna är lagrad på en blandning av bourbon- och sherryfat; den har bitar från ”båda världarna”, så att säga.  Extremt bra BFYB (bang for your buck) i denna whisky!