Tjeders whisky

Bara whisky

En hyfsad Macallan, blindprovad

Macallan är ett fascinerande destilleri. Jag minns inte vem det var som reste runt på 80-talet och pratade med destillerichefer i Skottland och frågade dem om deras personliga favoritwhisky. Det här var på den tiden då destillerichefer inte svarade ”on brand”, utan från hjärtat, ska tilläggas.

Nästan alla svarade Macallan.

Macallans mycket starka varumärke byggdes på dessa tydligen helt fantastiska sherrybomber. Jag fick smaka Macallan sådär på 90-talet. Det var då tio år innan jag verkligen intresserade mig för whisky. Jag tyckte det var jättegott och så, mer kan jag inte säga. Så stötte jag ihop med Mustafa där han satt på Ardbeg Embassy vid någon provning. Han bjöd på en sådan där Macallan från förr från det egna skåpet på plats. Det var inte en sådan där kokad på 60- eller 70-talen, inte heller en Macallan med hög ålder vad jag minns. Bara en Macallan så som de var för en tjugo år sedan eller så.

Den whiskyn kan bäst beskrivas som fyttihelvetes jävlar jag smäller av. Lätt över 90 poäng.

Att påstå att kvaliteten på Macallans whisky har sjunkit de senaste (tio? femton?) är nästan comme il faut i nördkretsar. Det har liksom gått från fantastiskt innehåll till lyxiga produkter med sämre innehåll, säger de som hängt med. Mina erfarenheter är begränsade, jag har verkligen inte följt Macallan. På denna blogg, igång sedan fem år tillbaka, har jag provat en Macallan. De gånger jag haft Macallan i glaset på någon festival har jag alltid tyckt att whiskyn har varit bra, men sällan fantastisk. De få gånger jag provat Macallan från förr har whiskyn alltid varit fantastisk. Det har inte riktigt gått framåt, med andra ord.

På sistone har Macallan buteljerat en hel del flipparwhisky. Det funkar säkert kortsiktigt, med massiv exponering av varumärket. Problemet är bara att folk tröttnar, och flaskorna förvandlas till aktier. När sådant händer slutar jag alltid köpa.

Nog med reflektioner, här kommer mina oredigerade helt blinda noter på en av dessa flipparwhiskies Macallan släppt på sistone, Edition No 4. Den buteljerades 2018 på 48,4% och är en ”begränsad” upplaga på 30000 flaskor lagrad på sherry butts och hogsheads som enligt kartongen ”embodies the craftmanship & innovative design found in the new Macallan distillery”. Hur nu whisky kan förkroppsliga designen på ett destilleri (som dessutom inte var byggt när faten fylldes) lämnar vi väl därhän, va? Än mer av liknande ordbajseri om denna whisky översatt till svenska från pressreleasen hittar du här.

Doft: jojo minsann, nu snackar vi modern sherrybomb! Svagt av lite liksom unket gummi/gamla gummistövlar; svarta vinbär i stora mängder; aprikosmarmelad; kalk; en saltig ton som är svårbeskrivbar; kanel. Eller kanske hellre kanelbulle, det finns en lite liksom sötbrödig bullig ton här. ”Skog”; kanske är det mossa jag känner? Det doftar som 43–46% och klart bra, om än kanske lite för sherryvråligt för just min smak.

Smak: inleder med vaniljsötma och svarta vinbär, övergår i oljig och oväntat pepprig sherryfruktighet (mest russin och mörka vindruvor); kanske att den tydliga men inte överkraftiga pepprigheten mest är en touch av krut? Aprikoser även här i smaken; vaniljbulle snarare än kanelbulle. Ganska kraftiga tanniner. Detta är en väldigt fatdriven whisky, svårgissad alkoholhalt, kan vara över 46%.

Eftersmak: härlig torkad frukt-med-svavelrökighet inleder, den där tunna linjen när svagt av svavel/otända tändstickor känns lite som en rökslinga. Övergår i en lite medicinal spritighet, svårfångad och lite bråkig citrus. Mja…

Med vatten: bättre, gummit är helt borta och jag hittar apelsin och praliner, träolja och tallskott. Mindre sherryvråligt. Smaken är även den bättre, har tydliga sherryinfluenser kvar men nu också shortbread och ingefära (färsk). Eftersmaken nu mildare och mer ”bullig”. Stor omvandling med vatten. Har detta lagrats både på bourbon- och sherryfat kanske? Den känns lite ung, men jättesvårgissad, särskilt alkoholhalten.

Sammanfattning: en typisk modern sherrybomb. Lite ont om finess och djup vilket antyder ganska låg ålder – under 15, säg omkring 12 kanske? Inte riktigt min stil av whisky detta, men jag gillar särskilt doften. Känns som att den kan ligga på vad som mellan 46 och 55%, vilket förvirrar. Gissning: GlenDronach single cask oloroso mellan 11–14 år gammal. Alkoholhalt högre än jag trodde innan, kanske en 54%? Gott, säg en 83–84 poäng kanske.

*

Den här whiskyn går loss på på sådär en €150–200. Den kostade 900 vid släppet på Systemet. Detta är absolut en god whisky, men inte mer än så. Ta mig tillbaka till den där flaskan från förr, Mustafa!

**

Tack Paul för att du använde denna som blindskott.

***

Efter att ha läst denna bloggpost hörde Mustafa av sig och kollade upp vilken Macallan det var han bjöd på där på Ardbeg Embassy. En vanlig 12 YO, buteljerad någon gång 1990–1992. Kärlek på flaska. Han skickade en bild också:


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2020 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén