Tjeders whisky

Bara whisky

Ardbeg 18 YO for The Whisky Show 2018

Det är en sorglig värld vi lever i, när man kan kissa på sig av upphetsning över en oberoende buteljering av Ardbeg som är 18 år gammal. När en sådan whisky i en upplaga på 225 flaskor kostade £300 när den släpptes. När de som köper en flaska antingen flippar den eller sitter på den. Det är sorgligt eftersom LVMH som äger destilleriet så väldigt sällan släpper grejer med åldersangivelse. De kör flaggskeppet TEN och de gör den fantastiskt bra, sedan är det NAS för hela slanten. (Ja, ja, de har gjort några asdyra Twenty Something och de har varit skitgoda och ja, jag vet, det kommer en 19 YO senare i år. Men på det stora hela.) Det gör att Ardbeg har ett urstarkt varumärke som sedan kan användas som ursäkt för att efterfrågan är så galet stor att man inte kan släppa något med ålder på – så därför släpper man mer NAS med briljant marknadsföring som stärker varumärket och säger att man därför inte kan släppa något med ålder på. Det är en karusell.

Jepp, du läste rätt, det kommer en nittonåring i år. Men small batch, och buteljerad under en storm tydligen – suck… All sprit kokad mellan 1 och 15 mars år 2000, så läser jag det märkliga batchnumret, verkar ingå.

Dagens dram är i alla fall en oberoende buteljering av Ardbeg som är 18 år gammal och buteljerad på fatstyrka, 55,9%. Den släpptes för Whisky show i London, deras tioårsjubileum förra året. Här har du länken i whiskybase. Den kallas för limited release, så det är oklart om det handlar om en single cask. (Inte för att det spelar någon roll. Eller, det är snarare att föredra om det är blandat från två eller till och med tre fat, men det är en diskussion vi tar en annan dag.) Den är buteljerad av The Whisky Exchange, som organiserar Whisky show. Den har ingen låda, ingen kartong, ingen box, ingen speciell form. Hallefuckingluja på det. Att den är slutsåld säger väl sig självt, men vill du köpa ett sample kostar ett sådant £22 före svenska skatter och frakt.

Doft: ursäkta att jag tjatar, men det är verkligen enerverande att Ardbeg nästan uteslutande öser på med en massa NAS förutom den fantastiskt bra standardbuteljeringen TEN. Annan gammal Islaywhisky kan man liksom veta hur den ska dofta, men med Ardbeg finns inte den kartan för någon som jag som inte var med på den tiden då Ardbeg 17 var en standardbuteljering. Jag känner därför inte igen det som är i glaset som just Ardbeg – för jag vet inte hur Ardbeg bör dofta i artonårsåldern. Samtidigt är det befriande att dofta på en Ardbeg som hunnit lugna ned sig; där röken inte är på steroider; där dofterna har fått tid att sätta sig.

Men doften, då. Blöt tång på en havsstrand, är huvudintrycket. En smutsigt metallisk ton finns med i bilden också, som varmt aluminium? Havsluft. En lugn, väldigt vacker och nyanserad rökighet som har börjat övergå i minerala toner. Hårdstekt fisk, men inte någon oljig sort som makrill utan mer stekt sill. Jag har ätit citron- och marängpaj, men detta är inte riktigt det, långt långt bak: mer som apelsin- och marängpaj, om något sådant finns. Surdegsbröd, också det långt bak. Det är inte amazing, detta, men det doftar gott. Det finns något slags lugn värdighet i denna whisky: så väldigt mycket mer subtilt än de Ardbeg vi har blivit vana vid. Den doftar inte alls som att den skulle ligga på just under 56%, snarare som säg 48%.

Smak: oj! Väldigt mycket kraftigare än doften! Citrusfrukter i inledningen (citron, framför allt). Detta följs av extremt oljiga, torviga och rökiga toner, men det är mer oljigt än något annat, dessutom med mullrande chili i botten. Mineraler igen; citronzest; grapefruktzest; dieselångor; jod/TCP; havsvatten; skirat smör; saltlakrits, mycket kraftigt (nästan Djungelvrål). Jösses jävlar, denna whisky döljer en käftstmäll av smaker under den där ganska försiktiga nosen! Ändå är det så välintegrerat och fint. Om doften var bra är denna smak to die for, riktig riktig världsklass.

Eftersmak: lågt, mullrande rökmoln inleder, följs av mjukare, vispgrädde och brynt smör; havstoner, igen; tång. Kvar hänger en torvigare rök än väntat, nästan åt tjärahållet; som tjärpastiller, faktiskt. Otroligt bra.

Med vatten: en fin utveckling, lite piggare doft nu och de otroligt haviga tonerna har fått sällskap av svag kola, gips och basbinda. Smaken är ordentligt mycket syrligare med fräschare citrus (citronjuice) till en början. Följer så mycket komplex, fantastisk upplevelse som är så svår att fånga i ord: asfalt, havsvatten, tång, surdegsbröd…helvete vad gott… Eftersmaken inleds nu med en puff av torv som fullkomligt dränkts i dyr dalbränd tjära. Men här finns mer: smält smör, torkad mynta, jod (närmaste associationen är till gurgelmedicinen Nyodex). Jösses.

Sammanfattning: doften är denna whiskys svagaste eller snarare minst jätteimponerande kort, men alltså smaken! Jag blir nästan lite arg när jag provar detta. Var är Bill Lumsden så att jag kan ge karln en rejäl örfil? Ardbeg ger oss så många utgåvor med quirky stories och konstifika fatkombinationer – när de skulle kunna ge oss sådant här istället. Ardbeg TEN kostar 500 spänn. Det gör ont i själen att tänka på hur Ardbeg lägger ned sådan möda på att blåsa upp sitt varumärke till intergalaktiska proportioner, när allt de behöver göra är att BARA LÅTA SPRITEN LIGGA KVAR I FATEN LITE LÄNGRE. Istället för att ge ut NAS-are som går från riktigt bra – låt oss vara ärliga – till direkt mediokra en gång om året kunde de utöka sin core range med en 15 YO och en 18 YO. Släppa en 13 YO cask strength vartannat år eller så. Visa de många som älskar destilleriet hur jävla bra sprit de kokar, och att spriten faktiskt klarar att stå upp mot fat bra mycket längre än tio år. Denna whisky jag provar ikväll är skitbra. Verkligen riktigt jävla skitbra. Och så ger de ut grejer som Drum, Grooves och Perpetuum istället, och skapar en efterfrågan som bara kan beskrivas som oproportionerlig. Skärpning för fan.

Denna whisky klockar in på 93 poäng för mig. Hade den doftat lika mäktigt som den hade smakat hade det varit 95. Kom igen nu Ardbeg, ni kan ju helt uppenbart maka makalös whisky. Cast aside the NAS trams – become who you were born to be. Take the age statement road. Som Elrond sa till Aragorn.

Jag och Bill Lumsden pratar whisky.

*

Stort tack till vännen Mathias N för att du lyckas leva i ständig trots mot den inre investerarrösten och öppnar i princip allt och samplar upp, så ock denna uppenbara aktieraket till flaska. Du berikar inte bara min whiskyresa, utan många många andras. Puss och tack!


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén