Tjeders whisky

Bara whisky

Allt i hemmet rapporterar om vackra buteljer

| Inga kommentarer

Idag på morgonen känner jag mig på ett lätt tramsigt humör, så det blir en liten post om überpremiumbuteljer. Så sent som igår läste jag detta citat: ”China is moving to a new normal where premiumisation is coming of age, which means no diamond encrusted decanters and bling, but more affordable luxury rooted in heritage and authenticity.” Citatet kommer från Spiros Malandrakis på Euromonitor International, och handlar om whiskymarknaden i Kina, en expansiv marknad som inte utvecklats fullt så starkt som whiskybranschen hade hoppats. Det fick mig att tänka på detta med ”bling” och whisky. Malandrakis poäng var ju ungefär att när unga marknader börjar bli det som brukar kallas mogna marknader går det inte längre att blåsa konsumenterna med en fläskig butelj eller paketering.

Fast det verkar gå alldeles utmärkt, är mitt intryck. Det har länge fascinerat mig att maltnördar är så förtjusta i speciella paketeringar; hur lätt det tycks vara att föra fokusen bort från vätskan i buteljen, mot något annat. Snubben på Highland Park som kläckte idén att de skulle ha träramar med vikingatema till sin serie av gudar är ju ett geni: booooom! så kunde man öka priset med några hundra spänn per butelj, och samtidigt få en hel värld av whiskysamlare att oroa sig över om ramen omkring whiskyn tappat en flisa eller inte. Den lirare (om vi bara hade ett ord för engelskans ”geezer”, det skulle passa så bra här) som var först med att på ett marknadsföringsmöte säga ”Vi kanske kunde göra som typ en låda till här buteljen?” borde också hen få en lönebonus på någon miljon. Tricket funkade utmärkt då, och funkar utmärkt än. En whisky i tretusenkronorsklassen nästan kräver en låda, dessa dagar. Och maltnördarna vårdar dessa paketeringar som vore de handblåst kristallglas från 1600-talet. Jag har ännu inte sett att någon erkänt att de tar i dessa lådor med särskilda handskar – det skulle inte riktigt passa den robusta manlighet som odlas i whiskykretsar – men kärleken till paketeringen lyser igenom med all tydlighet. Egentligen inget fel i sig, om man ska få samla på frimärken kan man ju få samla på whisky – på ett plan. Men ibland går branschen så långt i sina speciella buteljer att det helt uppenbart handlar om flaskor som aldrig är tänkta att öppnas. Och det finner jag för min del problematiskt. Samla whisky? Absolut, kör hårt! Men någon gång ska väl ändå folien ryckas, även på den där flaskan du köpte för 1200 spänn men som nu är värd 12000?

Även jag faller ibland till föga för hur buteljer är inslagna. Jag tycker det är kul med snygga etiketter, med flaskdesign, den där lådan som följer med är jag ofta förtjust i, om jag vågat mig på att köpa något så dyrt. Men oftast står jag ofta främmande inför allt detta ”bling”. Det är väl ändå whisky vi pratar om? Jag menar, det är ändå någon som destillerat sprit ur sädesslag, lagt på fat och gjort något som det var meningen att någon därute skulle dricka? Ibland går branschen så långt i sin inslagning av våtvaran, att det inte längre handlar om vätskan i flaskan. Det är inte whisky man säljer, utan sitt märke. Poängen med buteljerna är inte buteljerna, utan att det ska skrivas många artiklar om dem, så att företagsnamnen ska exponeras.

En i den långa raden av sådana så kallade ”puff pieces”, det vill säga en artikel som egentligen är en reklamtext, är denna, som handlar om de tio mest extrema whiskybuteljerna. Och jag tittar på dem och tänker ungefär ”men Jesus Kristus, de är ju skitfula varenda en och varje person som köper en sådan här butelj har ju bara avlönat svindyr design”. Eftersom jag ofta fått mothugg i olika sociala forum när jag sagt att jag tycker att den-och-den flaskan är skitful tänkte jag därför göra en buteljrecension idag, i sann Allt om hemmet-anda. Så, låt sarkasmerna flöda!

Ett ljuvt möte mellan frijazz och mältat korn.

Ett ljuvt möte mellan frijazz och mältat korn.

På hedersplatsen i i whiskyskåpet hos direktör von Pahlen glimmar en trumpet, svagt belyst underifrån med LED-belysning infälld i Hondurasmahognyn. ”Min mest älskade butelj”, ler von Pahlen med en glimrande tår i höger ögonvrå. ”En unik buteljering från det nedlagda destilleriet Lochflaschenblåsen.” När jag närmar mig pjäsen flämtar han oroat. Nej, inte tänker jag vidröra detta konstverk mejslat direkt ur en jättebit brons hittad i en gammal vikingagrav från 700-talet och utgrävd av arkeologer anställda av mikrodestilleriet på 1920-talet. Destilleriet lades i malpåse efter Pattisonkraschen, och ett enda helt unikt fat hittades nyligen i det dammiga lagerhuset hos Gordon&McFail. (Ja, numbnuts, felstavningen är med flit.) Fatet gav enbart 23 flaskor, och de få lyckliga som fått smaka denna gudanektar har beskrivit drycken som ett magiskt möte mellan ekträ, ekträ, ekträ, ekträ, och ljuvliga toner av ekträ.

Odens allseende öga ser till att vätskan förblir i buteljen.

Odens allseende öga ser till att vätskan förblir i buteljen.

”Altaret byggde min make ihop av drivved som vi samlat upp efter höststormarna på vår privata stenstrand nedanför villan”, ler Andrea medan hon leder oss fram mot en vacker installation på den helt vitmålade övervåningen. Bokhyllor, böcker, väggar, parketten, fåtöljer: allt är vitt. Bara altaret bryter av med sin blandning av rustik charm och shabby chick. Mitt på det rejäla altaret står ett fascinerande möte mellan metall och glas, en veritabel hyllning till modern design och innovation, där glaset tycks ha fått bulor då det likt ett offer för en anakonda långsamt kramas ihjäl av den kraftiga inramningen. ”89 år gammal GlenPrettoBottling”, förklarar Andrea för mig medan jag knäböjer inför denna gudadryck. ”Destilleriet stängdes av United Distillers 1983, när så många andra älskade destillerier fick lägga ned.”

En rar buteljering för vänsterhänta kannibaler.

En rar buteljering för och av vänsterhänta kannibaler.

”Sch! Ni måste göra er värdiga buteljen!” viskar överläkaren Steffen Wrongspend när vi närmar oss det Allra Heligaste, hans butelj med en helt unik whisky. Inramad i en kraftig träställning målad med gladbuld av jesuitmunkar under 1700-talets första hälft står världens enda single cask med sjuttioårigt flytande guld, ett samarbete mellan destillerierna Jura och Bunnahabhain (J&B). I en hyllning till legenden om att destillericheferna under 1930-talets mörka dagar av svält brukade låta tatuera och sedan äta små barn skapade man denna butelj, handtatuerad på ett material som så nära som möjligt skulle efterlikna mänsklig hud.

 


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.