William Cadenhead slåss i min bok med Adelphi om att vara världens bästa oberoende buteljerare. Eller, jag tror Cadenhead vinner faktiskt. I glaset i afton, en 43 YO blended som buteljerades 2016 på fatstyrka, 44,2%. 55% av denna whisky består av grainwhisky från Invergordon, och de resterande 45 procenten är en blandning av maltwhisky från Glenfarclas och Glenlivet. Det betyder alltså att de faten fylldes absolut senast 1973. Totalt 624 flaskor släpptes, till det klassiskt Cadenheadhumana priset av 135 pund. Den går att få tag på online, vid snabb titt (whiskybase) kan man köpa den för under €250 på flera ställen.
Innan vi går vidare, ett par ord om paketeringen. Jag ÄLSKAR den. Ingen låda, ingen överdådig design, ingen specialblåst flaska, standardtråkig etikett. De har gett ut den som om det vore en blended på 13, inte 43 år. Tack för det: whiskybranschen behöver mindre bling-bling.
Doft: milt metalliskt: gamla lite smutsiga kopparmynt. Liniment. Rejält intorkad torkad mörk frukt (dadlar, fikon). Dammiga läderinbundna böcker. Sötlakrits. Milt, mångfacetterat, fantastiskt.
Smak: inleds mjukt och sötare än doften, nästan som sockrad vispad grädde; fortsätter med något som är som ett koncentrat av torkad frukt ihop den där sötlakritsen. Det är så många smaker att det är svårt att beskriva dem: fikon, svag vanilj, vag oljighet, världens minsta stänk av torv, det där linimentet igen, är det kamfer?
Eftersmak: oj, vilket djup. Frukterna är färskare här, men det är just ett koncentrat; jag hittar bäriga toner också, som svarta vinbär, framför allt. En svag, härlig oljighet. Ugnsbakade röda äpplen, en bit bak. Lakrits.
Med vatten: doften både djupnar och ljusnar: mer av sherrytonerna (de mörka frukterna), men också lite papperslim (love it!) och röda äpplen. Smaken har rundats av än mer, och jag hittar även nötter nu (hasselnötter), samt bränt socker. Eftersmaken har gått från a-maaaazing till än bättre, mer bittermandel som möter än kraftigare svarta vinbär än tidigare.
Sammanfattning: jösses jävlar. Det här är riktigt, riktigt bra. Det finns noll toner här av whisky som blivit överekad: inget svart te som dragit för länge, ingen otrevlig kraftig beska, ingen fadd trötthet över dofter och smaker. Allting sitter perfekt precis där det ska. Smakerna är koncentrerade till max, ändå vrålar det inte för fem öre och ingenting krockar mot något annat. Detta är en av de bästa whiskies jag har provat: perfektion i ett glas. I poängtermer snackar vi definitivt över 90 poäng – låt oss dra till med 93, eller 94.
*
Hej du som kirrade ett sample till mig på den här – köpt i Symposions monter på Cinderella kanske? Eller kära vännen Lars? – du gjorde med mig som den där lite cheesy låten av Maria McKee till Top Gun: ”Show me heaven”.
