En underbart brötig Smögen

En åttaårig Smögen i glaset idag. All whisky lades på fat 2014 och buteljerades 2022 som 8 YO, faten är uteslutande PX sherry hogsheads, 59% är alkoholstyrkan. En flarra kostar dig ynka 816 kronor på Systembolaget. Utgåvan är på 2382 flaskor och den är faktiskt inte slutsåld.

Doft: är det möjligt att tänka sig mer vrål? Jag tror inte det. Röken är ungefär hav möter lätt rutten tång möter vidbränt nötkött möter saltlakrits. Den där köttiga tonen är helt magisk; tänk att du har tagit ett rumsvarmt köttstycke och pressat ned det i gjutjärn där smöret blivit svart och det ryker i köket. Ingefära också, och svagt av avgaser. Och så sherryfaten då, de har inte heller precis valt att viska: farinsocker, svarta vinbär, honung, det gula i solbullar. Kanske en svag, svag touch av gummi långt bak som drar ned det mycket positiva intrycket marginellt.

Allt är inte 57,2 som glimmar, alkoholhalten är egentligen 59% men denna plockad från Systembolagets hemsida är bästa bilden jag hittar…

Smak: som varm sand doftar, och colanappar, om colanoterna i dem skulle vråla dubbelt så högt. Underbara tjärpastiller långt bak. Tång i massor. Just tången gör att jag tycker att det är mer Longrow än Islay, om man nu måste hålla på och jämföra med Skottland. Mängder med saltlakrits. Ett koncentrat av mörka frukter med svarta vinbär med i mixen. Oljig i munnen. Alltså jösses.

Eftersmak: härlig, mullrande sötrök. Saltlakritsen i doften har blivit sötlakrits. Ett gytter av mörk, färsk frukt. Faktiskt lite banan också. Tobak. Det här är helt enkelt skitbra.

Med vatten: vi tar en halvrejäl skvätt, det bör den nog klara av. Fulare doft, men jag menar det på bästa sätt: mer avgaser, rejält sur rök som från en blöt brasa. Och…jag vill säga färsk cement, eller murbruk. Det var bergis tjugo år sedan vi blandade till cement på mormor och morfars gamla landställe så jag litar inte riktigt på mig när jag skriver det. Frukterna här är överallt, det liksom skriker obalanserat – men vad vackert det skriker. Är denna doft musik är vi på Tom Waits när han kaosar loss som bäst – säg plattorna Bad as me eller Bone Machine. Smaken är lite lugnare, mer på de mörka frukterna, honungen och den mullrande röken. Eftersmaken är tjära, farinsocker och kanske den där dutten gummi ändå.

Sammanfattning: ungt, fatstarkt, fatvråligt, tokrökigt: analytikern i mig vill säga att jojo men det här är ju en genre som det är lätt att imponera i, kom tillbaka på refill bourbon och 25 år så ska vi se. Men grejen är ju att detta är ett underbart monster till whisky. Att hypen som gjorde att allt herr Caldenby släppte sålde slut på fem röda är över är kanske skönt. Men nog är det bisarrt att alltmedan Smögens whiskies blir bättre och bättre med stigande ålder och priserna på buteljeringarna blir lägre och lägre i jämförelse med de tidigare grejerna, så säljer de inte längre slut på samma sätt som förr? Den logiken är svårförståelig. 816 kronor för 50 cl är som att denna på 70 centiliter skulle ha kostat 1142 kronor. Detta är lättigt 1142 kronor gott.

Rökälskare anmodas därför att genast köra till Uddevalla där det obegripligen finns 35 flaskor kvar av denna underbara whisky på två olika bolag – eller åka till andra bolag som har lite flaskor kvar av denna, nu när man inte längre kan beställa till sitt eget bolag längre (men heja monopolet vad bra allting är med dem). EDIT: kolla in Pär Caldenbys kommentar nedan för aktuell information! Detta är en vacker käftsmäll till whisky. Dags att dra på låten Bad as me med Tom Waits på hög volym och hyfsa glaset. 90 poäng. Hänger den åt något håll är det uppåt, inte nedåt.