Bergslagens destilleri fortsätter knapra på sitt lager från det nedlagda destilleriet Grythyttan whisky. Jag ligger våldsamt efter i mina recensioner från detta och cirka alla andra destillerier. Detta är nummer två i serien Väsen II och är döpt efter Tors båda getter. Dags att avsmaka Tanngrisnir & Tanngnjóstr, en tioårig orökig whisky som lagrats på champagne- respektive bourbonfat. Alkoholstyrkan är 56%, antalet flaskor är 750 stycken, flaskorna är på 50 cl, den kostar 1000 kronor minus två och släpptes i måndags.. För en svensk tioåring från ett nedlagt destilleri i så liten upplaga är det knappast ett överpris. Här är den i whiskybase.
Doft: härligt motvalls: här väntar tanniner i smaken, tror jag bestämt. Långt bak ligger något starkt lim. Grapefrukt. Kraftiga kryddor – anis, kanske kryddnejlika, och en hel del fernissa. Koppar också. Det finns som en ypperligt svag sky av rök från faten. Bitter engelsk apelsinmarmelad också. Detta doftar som en whisky som kommer att vara egensinnig, krävande och häftig. Det doftar liksom mer ballt och häftigt än gott (men absolut inte illa).
Smak: jo tack, nog finns här en hel del beska, särskilt inledningsvis. Kryddorna från doften trodde jag skulle slå igenom rejält här, men icke: det är snarare något mer balanserat här. Både kanel och kardemumma, men också kraftigare, matigare kryddor. Faktiskt smakar detta ”köttgrytigt”; de kraftiga toner som finns i en köttgryta med nöt- eller viltkött som kokat länge. Svagt metalliska toner finns här också. Det är väldigt mycket fat här, kanske att champagnefatet hade mått bra av att balanseras ut lite mer. Som med doften är detta häftigt och krävande och spännande att analysera snarare än direkt gott.
Eftersmak: mycket anis. Svartvinbärsblad. Igen den där köttgrytan. Fernissan från tidigare känns mer som kåda här. Kaffe. Som hela denna whisky: häftig och krävande.
Med vatten, ganska rejäl skvätt: oj vilken härlig utveckling. Fram träder apelsin, rost, det där kaffet från eftersmaken, och smuts. Mörk choklad också. Smaken är oljigare, samtidigt som kryddorna har backat. Hårt rostat rågbröd, kanske surdegsbröd. Eftersmaken har fått eukalyptus.
Sammanfattning: en svårbedömd whisky. Häftig, kraftig, kaxig, egensinnig, brötig – men inte fantastisk, härlig, läcker, sådana ord. En dram att analysera snarare än att avnjuta. Hur i hela friden sätter man poäng på något sådant? Til syvende och sidst behöver whisky ändå vara någorlunda balanserad, eller smockfull med obalanserade läckerheter, tänker jag, så poängmässigt behöver vi landa i det lägre spektrat. Säg en 79 poäng. Det är all den franska eken som tar över, för mig, även om särskilt doften vattnad är riktigt underbar.
*
Den här bloggposten bygger på ett sample jag erhållit gratis.
