ett par Ibland rasslar det in grejer som ska släppas. Denna gång är den en Glenlivet 12 på 48% istället för vanliga 40. Just denna variant är lagrad på first-fillfat, både bourbon- och sherryfat. En tidigare i denna serie som heter The Original Stories hette Illicit still. Den var jag dessvärre föga imponerad av. Denna gång heter whiskyn Licensed Dram. Den släpps den 18 mars till ett pris av 479 kronor för en flaska. Hela 3000 flaskor kommer till Sverige. Ska vi lita till whiskybase gjordes hela buteljeringen i en enda jättebatch) som buteljerades i september förra året. Kartongen till den här tolvåringen är förresten sketasnygg om ni frågar. Om nu det yttre ingår i en bloggares område att orda så mycket om det yttre, vad vet jag. Kolla själva:
Whiskyn då? Såhär:
Doft: åh tjenare, det här är bra. Honung med lite farinsocker i, faktiskt också de där holländska honungskakorna med lite kola i som är så galet goda; helt nyskuren, färsk vaniljstång; mandariner. Alla sorters smör: smält, rumsvarmt, kallt, brynt. Sommaräng. Den här doften visar varför Glenlivet är världens näst mest sålda singelmalt. Perfekt balans, skitsnyggt, jättebra.
Smak: inleds med mer lakrits och citrusbeska än doften, också någon kryddighet i bakgrunden. Blommor följer. Syrligare, citrusigare än den nästan kladdsöta doften men visst finns allt från doften här också. Särskilt sommarängen har hängt med.
Eftersmak: om bergamottolja hade gjorts på fläder, kanske? Fläderblomskoncentrat i form av kåda? Härligt är det hur som helst. Fruktsorbet på hallon eller jordgubbar – eller dyrare, tänk italiensk gelato med jordgubbe och vattenmelon.
Med vatten: mer äpple, röda ugnsbakade äpplen närmare bestämt. Päron, ingefära. Lite mer ensidigt bara fruktig, jag tror jag gillade denna än mer ovattnad faktiskt. (Men minns: med vatten är det inte en exakt vetenskap. Den kanske blir bättre med ännu mera vatten. Eller lite mindre än vad jag råkade skvätta i.) Fortfarande rejält härlig doft. Smaken är bättre än tidigare, har mer av färsk fruktighet och definitivt mer päron, nästan päronjuice. Eftersmaken känns rejält yngre nu, är lite ”ljusbesk”: limejuice och känslan när du tuggar lite på världens minsta bit apelsinskal. Mer motvalls, mindre smeksam.
Sammanfattning: alltså den här doften. Andra sidor av whiskyn imponerar inte lika mycket men detta är en bra whisky. 480 kronor minus en är faktiskt ett riktigt bra pris för vad du får i glaset. Det finns en anledning till att Glenlivet säljer som smör. Uppa alkoholhalten från de där 40% som nästan dödat den vanliga tolvåringen till att bli tråkig och jolmig, kör bara first-fill och det kan vara såhär bra. Banne mig, 86 poäng bra till och med. Riktigt imponerad.
*
Två saker. Dels att denna bloggpost bygger på ett sample jag fått gratis, men också: tack vare vännen Kjell som för länge sedan bombarderade mig med olika utgåvor av Glenlivet 12 year old är detta den nionde varianten av Glenlivet 12 jag provar. Några provar jag här; ett par till, här; den vanliga tolvåringen provar way back in 2015, här. Hur galet är inte det? Jag har inte ens skrivit noter på så många utgåvor av Springbank 10 ju! Tossigt!
