Den nionde utgåvan av Santa, från numera Lihnell’s distillery tidigare Bergslagens destilleri, har kommit. Denna gång är det en tretton år gammal whisky och som vanligt kommer spriten från det gamla nedlagda destilleriet Grythyttan. Den informationen kanske har rasslat bak till en baksidesetikett, jag vet inte – det framgår av Lihnells hemsida men står iallafall inte på etikett längre. Det är synd.
Whiskyn är lätt rökig och tre olika fattyper har använts för receptet: sauternesfat, bourbonfat och sherryfat. Priset är 995 kronor och här har ni den på Systembolaget. Utgåvan är på 834 flaskor, alkoholhalten är 53,3% och den finns i skrivande stund ännu inte i whiskybase men här har ni andra whiskies från det gamla nedlagda destilleriet.
Doft: smutsig, krävande, ganska spretig, lite metallisk. Jag står och väger: spretigt och underbart eller spretigt och hänger inte ihop? Jag vet inte riktigt än. Men vad har vi då? Den där härligt springbankska smutsröken som är ett kännetecken för gamla nedlagda Grythyttan whisky; smutsiga gamla kopparmynt; en hög med smutstvätt och gamla kläder på en vind med lite malkulor; bitter engelsk apelsinmarmelad. Mycket aprikos. Rostigt järn. Kanske lite diesel. Jag hittar också två doftnoter som är extremt old school: bläck och fårull. Det drar åt många olika håll och är ganska galet, men också häftigt just för att det är så omodernt och annorlunda. När jag smakat på whiskyn och kommer tillbaka till doften hänger allt detta galna ihop mer och bättre – det är som att smaklökarna behöver justera sig efter whiskyns kraft. Det är egentligen inte förrän efter jag återkommer till doften som jag landar i att jo, det här är bra, inte bara krävande och lite galet.
Smak: inleds sötare och fruktigare än doften, nästan som en ren sherrylagring med lite romerska bågar och någon mörk fruktighet. Kommer så vitpeppar, kakaostark choklad och en härligt oljig, smutsig rökighet. Diesel, definitivt. En smak som mossa doftar. Alltså, detta är skithäftigt, skitsmutsigt, krävande och gammaldags.
Eftersmak: först kommer en underbar, djup rökpuff med choklad och tobak. Sedan, saltlakrits. Havsluft. En ettrig, elak syrlighet.
Med vatten: oj. Diesel frigörs ur glaset, men också kåda och en grön ton som inte är hö och som jag associerar till mezcal. Jättesalta charkuterier. Stekoset när man vidbränner bacon. Underbart och unket. Helt underbart. Smaken är fulare nu, härligt – mer bourbonlagrat, om det är begripligt: smutsig vanilj, asfalt, lite kola. Den känns yngre med vatten, men det är bara bra. Den är verkligen inte insmickrande någonstans. Jag kommer hela tiden tillbaka till krävande. Eftersmaken är avsevärt rökigare nu, mer som tjärpapp med lite rökt chili, och gröna winegum. En pepprighet som gör att jag tänker Talisker.
Sammanfattning: häll upp detta till en som är någonstans på de första säg fem åren på sin whiskyresa, och de kommer tycka att detta är ganska dålig whisky. Häll upp detta till de som tycker om att whisky bör vara balanserad, och de kommer tycka att detta är en direkt dålig whisky. (Det vore skitkul att höra vad Lars Karlsson och Roger Melander anser om denna whisky – jag misstänker starkt att de skulle vara kritiska.) För den som gillar smuts, spretighet och whisky så som den smakade för femtio år sedan, däremot, är denna whisky istället en frisk fläkt. Eller, en smutsig och lite illaluktande fläkt, på ett bra sätt. Särskilt med en skvätt vatten utvecklas den redan elaka profilen till något ännu mer krävande. För mig, särskilt efter vatten, landar jag i mycket höga 88 poäng. Jag har dock full förståelse om andra sätter någonstans runt 70 poäng istället.
