Detta är mitt första möte med destilleriet Glen Spey. Jag trodde jag var klar med Flora & fauna-serien, men när jag byggde in hyllor i en garderob för att få plats med mina alltför omfattande mängder whiskysamples häromdagen tittade ett litet Glen Spey-sample uppfordrande på mig och ropade ”du har glömt mig! I konsekvensens namn, skriv om mig!” Så då gör jag väl det.
Glen Spey i Rothes, Speyside, är ett ganska okänt destilleri. Deras whisky är huvud- eller signaturmalten i världens femte största blended whisky, den hopplöst blaskiga blomgäspningen J&B. Flora & fauna-buteljeringen på tolv år är den enda återkommande officiella buteljeringen, och förutom den finns bara fyra till officiella buteljeringar listade i whiskybase. Däremot finns det ganska gott om oberoende buteljeringar av denna whiskyvärldens doldis. Versionen för Flora & fauna ligger som alltid i serien på 43% och åldern är tolv år.
Glen Spey: inte så dum alls, faktiskt.
Doft: oj! Här väntade jag mig en gräsig lite blommig och gäspig historia, men detta är en len och lyckad blandning av bourbon- och sherryfat jag känner. Jag plockar upp päron, russin och vaxljus till en början; väldigt mycket vaxljus, faktiskt. En fet, lite oljig ton av ugnsbakade frukter som aprikos och nektarin; en liten touch av fikon i…rom? En bit bak, lättare blommiga toner ihop med en skir citruston, det som dominerar flera av de lite anonyma whiskies i denna serie men som här bara ligger helt i bakgrunden. Oväntat bra. Lite vatten hämtar fram bourbonfaten (det måste vara en blandning av fat, detta) med en härlig frisk blommighet och lätt vanillin.
Smak: lite märkligt spritig för bara 43%, tydliga (sherry?)toner av ugnsbakad frukt, men också robust ek och syntetisk päron, samt en liten touch av möbelpolish. Tjock och lite oljig i gommen; detta är en whisky som kletar sig fast på kindväggarna. Med vatten: mer torra päron, omogna äpplen, rosmarin. Lättare och betydligt bättre med lite vatten. Vattnad påminner den mycket om en ny personlig favorit i skåpet, Glencadam 15 YO, med sin fräscha päronton.
Eftersmak: inleds inte så skoj med ton av lim och brända kryddor, sedan följer en citrusbomb som om någon slungat citroner i faten whiskyn varit i; lugnar ner sig snabbt i lite allmänt sherrysimmiga toner. Nej, detta var whiskyns svagaste punkt, helt klart – även om de där citronerna var ett oväntat och lite roligt inslag. Med vatten: dör lite snabbare, lämnar en med en vag pepprighet och friska blommor; något bättre så.
Sammanfattning: en pigg och skön whisky, där de lite fräschare bourboninslagen vaknar till liv med en skvätt vatten. Ingen fantastisk whisky, men bra, lättdrucken, välgjord. Mycket mycket mycket bättre än jag hade väntat mig från signaturmalten i J&B. Sannolikt finns det fler first- och secondfillfat i denna deras enda riktiga officiella buteljering och sannolikt är whiskyn som pumpas in i J&B bra mycket yngre än tolv år. Glen Spey 12 YO Flora & fauna hamnar i den där ganska stora skaran av whiskies som är klart njutbara, inte dåliga alls, men inte heller fantastiska eller sådana att jag måste pröva dem igen. Ändå: denna whisky har gjort mig nyfiken på att smaka på mera från destilleriet. En butelj av den här går att beställa från master of malt för en dryg femhundring, även om det finns annat i deras utbud av Glen Spey som känns mer spännande; och det är ju inga tokhöga priser, direkt.
