Varje höst gör Diageo sina Special Releases: en 12-årig Lagavulin på fatstyrka, en orökig Caol ila, normalt en Port Ellen och en Brora (men inte 2018), och…annat. Länge var allt de släppte singelmalt, men förra året slängde de in experimentella Collectivum XXVIII, en blended malt utan åldersangivelse som innehöll maltwhisky från samtliga Diageos kommersiella destillerier.
2018 väntade de längre än någonsin med att avslöja – det där engelska ”unveil”, som om en press release om eklagrad sprit ligger i linje med en arkeolog som högtidigligt drar täckelset av den magiskt återfunna Noaks ark – den sista whiskyn i släppet. Det visade sig vara Cladach: en NAS blended malt. Det vill säga, en whisky ihopblandad av enbart maltwhisky från flera olika destillerier, och utan någon angiven ålder. Det fick en del att höja på ögonbrynen, särskilt som priset för en flaska var £155. I whiskynördarkretsar är singelmalt kung, blended malt passabelt efter all hype Compass Box lyckats skapa för kategorin, och blended whisky samt single grain whisky är bara okej om det står minst 20 YO på flaskan. Så, folk generellt var lite skeptiska inför denna whisky.
Då är det ändå inte direkt några skräpdestillerier man blandat ihop whiskyn från: Caol Ila, Clynelish, Inchgower, Lagavulin, Oban och Talisker. Enbart kraftfulla och riktigt bra malter, det där.
Diageos story om whiskyn är som så ofta skrattretande och fånig. Eftersom de här destillerierna ligger vid kuster är Cladach gaeliska för strandlinje och whiskyn sägs ”fånga karaktären hos Skottlands kustlinje”. Tillåt mig att mer än småle. Det är sprit, den fångar karaktären hos blandningen av ett gäng fat från olika destillerier som händelsevis ligger vid kusten. Faten för majoriteten av de där destillerierna lagras inte ens vid kusten. Det är liksom inte Skottlands kustlinje du dricker.
Men skit i det nu. Att sparka på tramsigt marknadsföringsfluff är enkelt. Det är en whisky, whisky ska bedömas på hur den doftar och smakar. Låt oss därför prova den.
Men först lite mer info. Upplagan är ”begränsad”, det vill säga: Diageo vill inte berätta hur många tusen flaskor de blandade ihop. Alkoholstyrkan är 57,1%, det vill säga 100° Proof enligt det engelska sättet att räkna proof. Länk till whiskybase har du här.
Doft: oh yes, tjenare! Med enbart kraftfulla malter med i mixen hade en kanske kunnat tänka sig att det skulle bli krockar och konstigheter. Å andra sidan arbetar världens skickligaste master blenders på Diageo, så jag borde inte bli det minsta förvånad. Detta är en riktigt härlig doft. En underbart härlig rökighet: som att någon hällt massor av flingsalt på ett kilo bacon och sedan hårdstekt det hela. Därunder hittar man en brötig, tjock torvighet (jag gissar att detta är Lagavulins bidrag till anrättningen). Det är dock inte röken som ligger överst, så att säga: mest doftar det faktiskt möbelpolish, vaxljus och solvarm mahogny (förlåt till alla som aldrig ägt träbåt med mahogny i). Bivax också, och ett stänk rå linolja. En mintighet som närmast är liniment – tänk tigerbalsam. Engelsk julkaka, torkad aprikos. Rostat bröd. Svagt av kaffebönor. Med tid, en liten skvätt sjögräs. Detta doftar som synes mycket, men allting ligger i absolut perfekt harmoni.
Skitgott!
Smak: den inleds rejält vaxigt och lite oljigt. Tjock, söt, oljig rökighet följer, inte riktigt tjära men kanske tjärpastiller. Vaxljus, igen. En svårfångad, lite tjock fruktighet inbäddad i torven. Det kanske är grillade äpplen? Grillade aprikoser också? Godistoner som tuttifruttigodis. I en del blended whiskies blir perfekt harmoni en förskönande omskrivning för silkeslent och tråkigt: här är perfekt harmoni en rad brutala destillat som gift sig på ett underbart sätt. Jag gillar detta massor.
Eftersmak: inleds försiktigare än både doft och smak med en ganska mild torvmatta. Följer så rostat rågbröd, sötlakrits, och varm, lite smutsig dieselmotor. Mer brutal än doft och smak, här har rökmalterna i mixen sparkat igenom. Tigerbalsamet har omvandlats till halspastiller med mint, men de är inbäddade i den där sköna rökigheten.
Med rejäl skvätt vatten: Som väntat, den håller för rejäl vattning. Röken liksom ljusnar, och om det finns något sådant som tuttifruttigodis som getts en glace av grillsås och långsamt smälts på en grill är det såhär det doftar. En svag kolasås har väckts till liv. Kraftigt vaxiga toner. Underbart. I smaken är det mer av det där rågbrödet, rökt, torkad chili långt bak, tydligare fruktighet nu med torkad aprikos och färsk mango. Möbelpolish galore. Svag mynta, inlagd makrill, saltpastiller nästan à la Djungelvrål. Amaaaaaaazing. Eftersmaken inleds med tjock torv och en smutsig rökpuff à la Lagavulin 16 YO, övergår i cigarraska, grillad lakrits, ett stänk av sjögräs eller tång. Genom hela denna vägen fortgår den där vaxiga tonen, med mindre av honungsvaxljus nu.
Sammanfattning: detta en riktigt imponerande whisky. Ja, detta är något så oerhört ovanligt som en Diageo Special Releases som faktiskt är prisvärd: det smakar ungefär 2000 kronor gott. Special Releases brukar alltid vara bra, utan undantag. Men de är samtidigt alltid lite dyrare än goda. Så icke denna gång.
När jag provar Cladach är det inte utan att jag känner sorg över att Scotch whisky association inte tillåter de som ger ut NAS-whisky att avslöja åldrarna på alla ingående whiskies i en blandning, för det vore oerhört intressant att få veta det. Inte för att Diageo hade berättat det ens om de fick, men i alla fall… Det kanske finns några små inslag av ung whisky i mixen, men mitt intryck är att detta är 15–20 år gammalt, både för den orökiga och den rökiga whisky som ingår. (Och nej, man kan inte från alkoholhalten 57,1% räkna ut att den måste vara någorlunda ung. Det finns väldigt gott om fat som är rejält gamla och som håller så hög alkoholhalt.) Särskilt de orökiga inslagen (Clynelish, Inchgower, Oban) tror jag ligger i det spannet, kanske till och med något äldre, med kanske bara något yngre Talisker och Lagavulin. Jag tror inte en droppe i denna whisky ligger under tio år. Igen, jag vet inte, men det är så det smakar: som en perfekt lagrad whisky med god mognad, utan några ungdomstecken. Detta är en riktigt imponerande whisky.
Cladach finns fortfarande att beställa på Systembolaget för summan av 1999 kronor. Den smakar 1999 kronor gott. Men! Du kommer inte kunna flippa flaskan, och den kommer inte vara värd 5000 spänn om tre år. Och det är inte en singelmalt. Går man på förra årets blended malt, Collectivum, finns den faktiskt fortfarande att beställa på Systembolaget. Cladach är alltså knappast en whisky som utgör en investering.
Så, kära svenska whiskyentusiaster: köper ni whisky för att det är gott att smaka eller köper ni whisky för att ni gillar att titta på ert whiskyskåp och höra ljudet av pengar som växer? Cladach är vattendelartestet: om ni köper whisky för att det är gott är det bara att beställa.
Poäng: 92, kanske 91. Nej fan, vi kör på 92. Så ja, denna whisky är avsevärt bättre än den mångomtalade Lagavulin 12 YO cask strength. Sorry Ronny, men så är det.
*
Tack till Mathias N som samplade denna. Vad säger du, ska vi dela på en flaska?
