Flora and fauna är en serie whiskies som ges ut av Diageo – eller om den slutat ges ut nu sedan en längre tid? Många av buteljerna är dock fortfarande mycket lätta att få tag på. Serien lanserades 1991 av Diageos förelöpare United Distillers. Whiskyskribenten Michael Jackson gav serien smeknamnet Flora & fauna eftersom etiketterna hade just flora och fauna från destilleriernas närhet på etiketterna. De är normalt buteljerade på 43%, med ett litet fåtal på fatstyrka. Jag har tidigare provat en rad andra utgåvor i den här serien; du hittar dem genom den här länken.
När gossarna på WhiskyTower intervjuade whiskykonsulten Anders Gjörling för en tid sedan nämnde han Dailuaines sextonåring i Flora & fauna-serien som en personlig favoritwhisky. Sagt och gjort, jag köpte en flaska som långsamt dracks upp. Kvar blev ett tidigt upphällt litet sample som skulle sparas för att skriva smaknoter på denna whisky, som jag gillade utan att vara tokförtjust i. Nu är tiden kommen för en provning.
Doft: rejält vinöst/sherrydominerat, men jag tror sherryfaten har varit av amerikansk ek: här finns förutom mörka frukter av en mängd slag (mosade russin, plommon, men också bär: krossade och sötade röda vinbär, kanske också hallon) också en rejäl dos kraftig vanilj. Ett stänk terpentin. Det är inte bara olorosofat här, tror jag, utan sherrytonerna påminner mer om Amontillado. En kraftig lite artificiell sötma – Hermesetas! Detta är inte riktigt en sherrybomb, men definitivt en kraftig sherrylagring.
En habil sherrylagring.
Smak: sötfruktigt, ganska rejält sött faktiskt, med honung och rejäla inslag av kanel och lätt bränd, kakaostark kola (inte gräddkola alltså). Den påminner inte lite om julmust i gommen, faktiskt!
Eftersmak: mycket liksom…tillrättalagd: det är småstänk av honung, torkade dadlar, vanilj, nästan vanillinsocker. Stiligt men lite stramt och tråkigt.
Med vatten väcks en slumrande pepprighet och lite mynta i doften; smaken har fått en välbehövlig beska som står upp mot det nu inte fullt så sötdominerade; eftersmaken blir dock lite väl pepprig och liksom mullrigt kryddig.
Sammanfattning: en habil sherrylagring. Jag vet andra som verkligen älskar denna whisky. Jag är inte lika såld, jag, men så är jag ju inte lika förtjust i kraftiga sherrylagringar som många andra. Den är, som i princip alla i Flora & fauna-serien, en whisky som spelar ganska mycket i mitten av vägen, utan att liksom ta ut svängarna. Det är gott, det är stabilt, det är trevligt: en bra vardagswhisky för den som gillar sherrylagringar och som vill prova något nytt.
Dailuaine, förresten? tänker du. Det är ett mycket stort destilleri i Speyside, vars produktion i princip uteslutande går till blended whisky. Det är därför du kanske inte hört talas om destilleriet tidigare, även om det finns gott om oberoende buteljeringar. Om du undrar uttalas det Dallyouan: enklare att säga än att stava, alltså.
