Det svartvita fotot ovan togs av whiskyhistorikern John R Hume i maj 1974. Det visar destilleriet Dufftown. Fotot, som finns i den fantastiska källan Canmore, är något beskuret. Originalet kan du se här. Destilleriet Dufftown kallade sig då tydligen Dufftown-Glenlivet distillery. Viktigare än så, titta på skylten: det var Bell’s som ägde destilleriet.
Vid den här tiden var firman Arthur Bell & Sons fortfarande ett oberoende whiskyföretag. 1985 skulle de komma att ätas upp av Guinness i ett fientligt övertagande. Bell’s gav på 70-talet ut singelmalt från flera av sina destillerier, under vinjetten From the House of Bell’s. Idag har jag en sådan whisky i glaset, en åttaårig singelmalt från just Dufftown.
Här flaskan i fråga som provades, och två till som jag får be att återkomma om. Hangtags är inte ett nytt påfund!
När buteljerades den här flaskan då? Den är buteljerad på 70° Proof, alltså 40%. Alkoholhalten anges bara i Proof, inte i både Proof och ABV. Där har vi en ledtråd. Flaskan är vidare på 262⁄3 fl. oz. Det betyder att flaskan är buteljerad för den inhemska marknaden och att storleken är 75,7 cl. Fl. oz. eller fluid ounces upphörde att användas som mätenhet den sista december 1979. Från 1/1 1980 gällde att alkoholhalt skulle anges i ABV och flaskstorlek i centiliter, något som tidigare förstås hade gällt flaskor på import (bara stollar på brittiska öar begriper sig på Imperial proof och fluid ounces, något som var lika sant på 70-talet och idag).
Flaskan i fråga anger alltså bara alkohol i proof, inte i både proof och ABV. Detta gör i princip bombsäkert att den är buteljerad före september 1977, då man började köra med att ange alkoholhalten antingen i ABV eller med både ABV och Proof. Tidigt under 70-talet var etiketten för dessa Dufftown 8 YO en annan; se till exempel här.
Detta gör att flaskan i fråga är från mitten av 70-talet. Flaskan har också en glaskod, alltså instansade siffror och bokstäver i botten av flaskan. Sådana kan ofta underlätta datering. Eftersom den i detta fall inte följer gängse koder hjälper den tyvärr inte; ”Liquor bottle Scotland 109-2 15” står det där.
Det hade varit trevligt om vi med bestämdhet kunde ha daterat buteljen till före eller efter (februari/mars) 1976. I februari/mars 1968 upphörde Dufftown med eget golvmältande. Om flaskan är buteljerad säg våren 1977 finns det en risk att whiskyn är producerad på inköpt malt. Jag uppfattar dock den risken som närmast teoretisk, framför allt eftersom whisky vid denna tid inte sällan var skvätten äldre än angiven. Med en möjlig tidsrymd då den kunde ha buteljerats på en fem–sex år, säg 1972–september 1977, har vi med stor sannolikhet att göra med en Dufftown gjord på golvmältad malt.
(Ja just det, det står pure malt på flaskan. Inget att oroa sig över. Vid den här tiden betydde pure malt 99 gånger av 100 single malt. Det var först långt senare som pure malt började betyda det som idag heter blended malt. En historia för en annan dag, men det är en bra story! Och till sist, här har du en länk till whiskybase för en flarra av den typ jag provade.)
Just en sådan här var det alltså som provades. Ful som stryk men som tur är är det inte etiketten man dricker. Foto: The whisky exchange.
Okej, då är vi redo att köra ned näsan i glaset då.
Doft: alltså, en annan värld. Grejen med whisky från förr är inte nödvändigtvis att den alltid är bättre, men den är alltid annorlunda än vår tids whisky. Det här är uppenbart lagrat på sherryfat, men en helt annan typ av sherryfat än i modern tid. Inte first-fill, för det första – det skriker inte sherry, det viskar. Och helt utan svavel: ingen gummistövel, inga tändstickor, inga ägg. Det är som att råspriten de fyllde faten med var kraftigare, och faten förr gav liksom mildare inverkan. Vad doftar det då? Min första tanke är…messmör. Sötman och det svagt brända i doften av messmör. Sedan, att någon har smält ned godisnappar (röda och gula, inte kolasmak) men tagit bort lite socker ur dem. Här finns också det som Sprinbankälskare brukar kalla ”funk” för att det är svårt att beskriva, dock här i orökig dräkt: oljigt, smörigt, lite smutsigt. Som en varmkörd motor, de engelska kakor som heter shortbread, och koppar. Whisky doftar inte såhär längre, och whiskyvärlden är så mycket fattigare av det. Oljigheten är mest fascinerande, det är inte parfymigt men samtidigt aromatiskt, säg bergamottolja möter linoljefernissa. Jag kan nosa på detta i timmar. När en vant sig vid hur annorlunda det är och accepterar olikheten, bara dyker in i glaset, är detta en helt magisk doft.
Smak: mer på det smutsiga och funkiga: oljigt, smutsigt, svagt metalliskt. Rumsvarmt kött. Svagt av tobak. En touch av havsluft. Det är inte omöjligt att det är OBE, old bottle effect, som jag känner. Mer enkelspårig än doften, elakare. Men. Så. Gott. Den som föredrar att whisky ska vara fin och/eller balanserad kommer antagligen säga att den här whiskyn smakar illa och lite unket. Jag håller inte med.
Eftersmak: otända grillkol inleder, som en instängd viskning av något som kunde ha varit rök. Mynta. Havsluft, igen, och en rejäl bit rått nötkött med saltflingor på. Stearin. Underbart. Något ettrig i det sista av avslutet, som en touch av handsprit.
Med vatten: 40%, ska vi våga? Ja vafan, fem droppar i sista kanske centilitern. Smörigare på doften. Kanske en ytterst fin touch av rök? Ugnsbakade röda äpplen. Fortsatt underbar. Smaken är lite snällare nu, inledningsvis mycket fruktigare, med någon mörk frukt ihop med päron. Det fula och skitiga från tidigare kommer efter en tid i munnen, men faktiskt har smaken blivit bättre med vattenskvätten – mindre liksom ”ensidigt fult”. Eftersmaken har fått kola, eller kanske Coca-cola, och definitivt rökslingor. Det svagt spritiga är borta.
Sammanfattning: etiketten må vara ofattbart ful, men detta en singulär upplevelse. En tidsresa, både mindre och mer insmickrande än modern whisky. Detta är något helt annat. Jag älskar det. För den som aldrig provat whisky från förr – jag lovar att testa resten av mitt tiocentiliterssample på Jeroen och Mathias från En trea whisky – har jag full förståelse för om man tycker detta helt enkelt inte är gott. Jag har smuttat denna vid ett par tillfällen tidigare, och gillat den. Sådär, runt 86 poäng-gillat den. Den är avsevärt bättre än så nu när jag djupprovar den. 89 poäng.
*
Denna bloggpost bygger på ett sample från en flaskdelargrupp där vi köper helrör tillsammans. Tack ni i den gruppen som sa ja när jag tyckte vi skulle införskaffa dessa unga whiskies i flaskor från förr. Denna Dufftown var nog bäst av de tre, får återkomma med smaknoter på den där Bladnoch 8 YO från 80-talet och Blair Athol 8 YO från 1977–1979!
