Port Charlotte, Islaydestilleriet Bruichladdichs hårt rökiga dubbeldestillerade destillat, fick ny design 2018. Tänk att ett destilleri med så skicklig marknadsföring så länge buteljerade Port Charlotte i likadana flaskor som det orökiga Bruichladdich. Här har vi ju ett destilleri som med sin i mina ögon mest gimmickiga Octomore lyckas sälja omogen ungsprit för fantasipriser, hur kunde de inte ha en egen design och identitet för sitt (igen, i mina ögon) överlägset bästa destillat, Port Charlotte?
Numera är designen på Port Charlottes flaskor assnygg. Den PC10 jag smakade var alltså av den gamla stammen, och buteljerad tidigast 2011 och senast 2014. Jag vet inte exakt vilken batch jag provade, men sedan 2015 buteljerar destilleret sin tioåring på 50% och den jag provade är på 46%. Smaknoterna nedan kan vara till exempel för denna, denna eller denna batch av tioåringen på 46%.
Idag kostar tioåringen 800 spänn på Systembolaget. Visst 50% är mer än 46% men kom igen, 800 spänn för en tioåring är hutlöst dyrt. Okej, låt oss dyka ned i glaset!
En Port Charlotte 10 från ”förr”…
Doft: oväntat orökigt, är första intrycket. Visst finns här rök, men den är mycket nedtonad. Däremot finns mycket av det som just Islayrökare brukar ha massor av: bandage, jod, apotek och…nej, det är inte tång eller sjögräs jag brukar tjata om, det är blåmusslor. En kraftig varm vaniljsås, tänk custard, finns här också.
Smak: härlig, lite sur rök; gröna winegum; torrt gräs; svårbeskrivbar lite härligt smutsig sötma; torviga toner också. Mycket apotek/sjukhus/gips. Den är nästan som att någon skulle ha gjort Laphroaig men plockat bort 90% av röken. Gott och så, men inget som jag gör vågen över.
Eftersmak: massor av salt, helt underbart salt inledning av eftersmaken; svagt av tjärpastiller; lakrits. Riktigt bra eftersmak, detta.
Med vatten: saltare även här nu; också mer tjära. Lite plattare, som att den inte riktigt höll för vattning. Smaken är lite oljigare och har fått än mer av de där gröna winegumen; även här dock plattare. Eftersmaken förblir denna whiskys bästa sida, i min gom: som att slicka på en saltsten och samtidigt kraftig torvighet. Ensidig och enkel, men härlig.
Sammanfattning: en lite förvirrande whisky. Den doftar och smakar som om den borde vara rökigare än den är – om det är begripligt. Jag tycker detta är gott och härligt, men som en snobbig adelsman i någon av Jane Austens romaner skulle säga också ”eminently forgettable”. 82 poäng.
*
Den här bloggposten bygger på ett sample jag köpte där någon gång runt 2015 eller så. Smaknoterna skrivna för en fem år sedan, har bara inte kommit ihåg att lägga upp dem på bloggen!
