Dufftown är känt för sina många destillerier, men det är inte många som har koll på Convalmore. Det kan ha många orsaker: det lades ned 1985, det finns bara en handfull officiella släpp, Diageo har inte jobbat på att skapa en hypat varumärke för destilleriet på det sätt som de systematiskt arbetat upp mer legendariska destillerier som Brora och Port Ellen.
Och whiskyn, förstås, kan det ju bero på. De få släpp som finns kanske helt enkelt inte är något vidare att ha? Låt oss se. Detta är mitt första, vad jag vet, möte med whisky från Convalmore: en 28 YO lagd på fat 1977 och buteljerad 2005 på den maffiga fatstyrkan av 57,9%. 3900 flaskor blev det, och såhär tyckte jag:
Doft: frukt- och vaxbomb med hasselnötter, ja tack. Men frukterna vrålar inte, de bara finns där i bakgrunden och har fått det där liksom intorkade lugnet hos lite äldre whisky: torkad honungsmelon, inte minst. Kalksten, något slags mandarinhonung om sådant finnes. Ordentligt liksom tjockt vaxigt. En trevlig doft, som dock ropar efter vatten: det är stängt.
Smak: knivskarp, kraftig inledning: kalk igen, fantastisk mångfacetterad fräsch fruktighet: gråpäron, torkad ananas, mango, kokokflagor, Granny Smith-äpplen. Pommac. Ändå ligger alla frukterna inte och skriker längst fram, utan de bara liksom finns där inlindade i vax och en härligt fräsch syrlig ton. En god portion vagt kryddig ek i botten bryter av fint. Himmelskt, om än tydligt alkostick även vid mycket små sippar.
Eftersmak: inleds med kort salmiaktouch som övergår i spearmint eller färsk mynta ihop med syrliga winegum och godisremmar (inte riktigt hallon, men vad?). Kvar hänger honungsvaxljus i stora mängder, och hasselnötter.
Med vatten: doften, tidigare denna whiskys svagaste sida, blir ”ljusare”, fräschare, piggare. Kola har väckts, koksnötsköttet är inte längre torkat, kanske en hint mandelmassa. I gommen, då: bättre och sämre – kryddigheten har inledningsvis blivit lite besvärande nu och den känns mer överekad, tanninrik och kanske väl gammal, men samtidigt ligger över det hela något nytt: en blandning av fernissa, rå linolja och vax som är un. Der. Bar. Med lite tid i glaset försvinner kryddattacken, och kvar ligger denna oljiga, vaxiga dekokt med syrlig frukt i bakgrunden som faktiskt är to die for. Eftersmaken är fortsatt magnifik, och här har den fräscha spearminten och fruktigheten blivit lite mer övermogen och fått sällskap av multnande höstlöv (!) – en underbar ton.
Sammanfattning: blint hade jag kanske gissat Clynelish och åldern hade jag nog varit i närheten av – kanske att jag upplever den som en 23 eller så snarare än närmare 30. Det är inte konstigt: kolla in alkostyrkan efter 28 år på fat, och det är mer än rimligt att tänka sig att faten fylldes på naturlig spritsprita, inte nedvattnat till den vanliga fatfyllningsstyrkan 63,5%. Med högre alkoholhalt vid fyllning går mognadsprocessen, kraftigt förenklat, lite långsammare.
Det är jättesvårt att bedöma sådan här whisky för någon i min ”generation” och av min erfarenhet: den generation som började ordentligt med whisky efter 2010, för vilken det är lite magiskt varje gång en smakar droppar från nedlagda destillerier, där varje droppe som fyllt 20 är ”gammal”, där saker destillerade på 1970-talet är ”gamla”. Jag är bättre på att hålla mig lugn numera, men egentligen bör all lite dyrare och raritetsmässig whisky provas helt blint för att undvika att känslan av att Detta Är Rara Droppar ska påverka provningen. Med det sagt: detta är ju faktiskt gott, och det finns inte riktigt whisky idag som smakar såhär, med vår tids alltför kraftiga fokus på rejält aktiva fat. Jag landar på 89–90 poäng. Och inne i huvudet ropar en jävel på axeln: hade jag verkligen tyckt en 89–90 poäng blint, om jag inte hade vetat hur speciellt det jag provade var? Jag hoppas det, och jag tror det, för detta ÄR skitgott, särskilt med vatten och särskilt i munnen och i eftersmaken.
Att låta något ligga i nästan 30 år och sedan buteljera det såhär rakt av skulle dessvärre i princip ingen ägargrupp göra idag, utan whiskyn skulle ha givits en ”twist” av olorosofat eller hällts över i lite mer aktiva fat mot slutet. Inget fel med slutlagring om det gör whiskyn bättre, men den här lite rakare, mer ”naturliga” stilen har en enorm charm, tycker jag. Det är en stil där whiskyn tittar på den som ska dricka den med attityden ”gilla mig eller inte, I don’t give a fuck”. Själva stilen på just denna Convalmore är i doft och smak det vinkännare brukar kalla stram, och engelsmän austere. Det måste man älska. Eftersom det här buteljerades i en era före de sinnessjuka boxarna och de tramsiga specialflaskorna säger även designen bara ”jag är en whisky, drick mig”. Ingenting som andas lyx eller flärd: även det måste man älska.
Convalmore 28 YO smakar inte modernt, och tacka gudarna för det. Någon fyllde ett gäng typ second-fillfat 1977, whiskybranschen kraschade in i väggen under tidigt 1980-tal, de där faten blev liggande tills singelmalt började bli hett igen, någon på United Distillers (förelöpare till dagens Diageo) blandade ihop dem och gav ut dem. Inga krusiduller. Det kanske kom en fet pressrelease med bombastiska smaknoter och en skruvad story när denna whisky släpptes – men om det gjorde det är det något vi som provar den idag är lyckligt omedvetna om. Whiskies behöver inte sådant, de behöver bara att de finns, hälls upp och avsmakas.
*
Stort tack till Håkan S, som hällde upp samples av denna och flera andra galna whiskies till mig hemma hos sig för flera år sedan. Det tog mig lång tid innan jag tyckte att jag hade tillräcklig erfarenhet för att kunna prova sådana här saker, Håkan, så de har medvetet blivit stående. Nu har jag nått fram och kan börja beta av dem. Om jag inte tyckte att den där händernaihopemojin vore så galet tramsig skulle den faktiskt passa här. Tack.
