När Guinness tog över Distillers Company Limited

En gång i tiden fanns det ett gigantiskt whiskyföretag som hette Distillers Company Limited: DCL. 1986 köptes DCL upp av Guinness och upphörde därmed att existera under sitt gamla namn. Guinness i sin tur bildade dotterbolaget United Distillers. United Distillers skapade The Six Classic Malts. De gav ut Rare Malts. De populariserade och på många plan skapade hela den inriktning på singelmalt som sedan dess varit den absolut starkaste trenden i whiskyvärlden.

Att det blev just Guinness som tog över DCL fick alltså enorma följer för whiskyhistorien. Frågan är om någonting gjort mer för att sprida singelmalt som genre bland stora massor av människor, än serien The Six Classic Malts.

Utan Guinness uppköp av DCL hade det här aldrig hänt.

United Distillers höll förresten bara ut 11 år innan de föll offer för en ”sammanslagning”. Det som hände var snarare var att de åts upp genom ett fientligt övertagande, av jätteföretaget Grand Metropolitan, men sådana beskrivs gärna som sammanslagningar. Ihopgåendet – titta nu gjorde jag det själv – skapade världens överlägset största spritjätte, Diageo.

Och där är vi som bekant idag.

Men hur gick det egentligen till när det gamla ärevördiga Distillers Company Limited slutade existera? Det skedde genom 1980-talets kanske mest omskrivna finansskandal, som brukar omtalas som the Guinness share-trading fraud. Det var enbart genom ett omfattande bedrägeri som Guinness hade en verklig chans att lyckas överta DCL. DCL var vid denna tid, en kort bit in i 1980-talet, förvisso det överlägset största företaget i whiskyvärlden. Det var dock ett omodernt och illa skött lapptäcke av olika företag och underföretag utan effektiv styrning. Den rejält åldrade ledningen hade inte lyckats styra det stora skeppet under 1960- och 70-talens expansiva whiskyboom. Under denna expansionsfas för skotsk whisky hade DCL tappat mycket omfattande marknadsandelar. DCL var också sena och drakoniska i att på 1980-talet strypa den uppenbara överproduktion som pågick, och de var ineffektiva i att hitta sätt att sälja whisky i en tid när efterfrågan inte längre exploderade.

Allt detta gjorde att DCL omkring mitten av 80-talet låg vidöppna för olika försök till övertagande. Guinness VD Ernest Saunders hade vid denna tid, i juni 1985, efter en mycket bitter och hård strid tagit över det stora och tidigare oberoende ägda Arthur Bell & Sons. Samtidigt förberedde sig det ganska nyligen skapade Argyll Group under ledning av Jimmy Gulliver i det tysta för att försöka ta över DCL. Argyll Group drev framför allt matbutiker och företaget var inte ens tio år gammalt (det grundades under annat namn 1977). Deras engagemang i skotsk whisky var i sammanhanget så försvinnande litet att det knappt ens kan räknas: Gulliver hade 1979 tagit över Amalgamated Distilled Products och slagit ihop det med Argyll Group 1983. Företaget ägde Glen Scotia och det oansenliga varumärket Glen Nevis. De ägde under en mycket kort tid också Littlemill som de dock sålde loss till Gibson International.

Från DCL:s ledning betraktades Gulliver med överlägset förakt som en uppkomling och lågklassig specerihandlare. Att han skulle få ta över något så ärevördigt som det största företaget inom skotsk whisky var för dem otänkbart. Som DCL:s vice VD Bill Spengler nedlåtande sa till pressen direkt efter att Argyll Group lagt sitt jättebud i december 1985:

Gulliver deals in potatoes and cans of beans. We are not selling brown water in bottles. We are selling Scotch.

Att Gulliver förberedde sig för att ta över DCL blev känt några månader innan han kunde lägga sitt bud, varvid DCL också snabbt började förbereda sitt försvar mot övertagandet.

Gulliver la alltså sitt Argyll Groups bud på DCL i december 1985, ett bud på helt astronomiska 1,9 miljarder pund. I mild panik vände sig DCL:s ledning nu till Saunders och hans Guinness. Förhoppningen var att Saunders skulle kunna agera som det som kallas en vit riddare: han förväntades motarbeta det fientliga budet  från Argyll Group och överta DCL på mer acceptabla villkor. DCL:s ledning hade dock ingen aning om vem de på detta sätt släppte in att buda för att rädda deras företag. Saunders klev in i rollen av en räddare, men hade i själva verket i flera månader sneglat på att ta över DCL. Han och Guinness skulle dock aldrig ha haft råd att ta över företaget, om han inte blev direkt inbjuden av dem för att göra det.

Daily Mirror 14/4 1986. Jimmy Gulliver med spikklubba mot Ernest Saunders med kniv och spräckt glasflaska. Hela den smutsiga striden mellan Argyll Group och Saunders/Guinness utkämpades inför öppen ridå. Den brittiska pressen skrev hur mycket som helst om den. Källa: British newspaper archive.

Under det veritabla krig som utspelades mellan Guinness och Argyll Group under de första månaderna 1986 såg det länge ut som att Gulliver skulle gå segrande ur striden. Han hade de finansiella musklerna och både pressen och aktieägarmajoriteten var på hans sida. Men så började Guinness aktiepris stiga. Eller stiga: aktien svävade raskt mot höjden. Den kraftiga prisstegringen gav Saunders möjlighet att i sista sekund öka sitt bud. I april 1986 la han så ett vinnande bud på DCL på 2,6 miljarder pund. Guinness tog över DCL och resten är bokstavligen historia: idag är det knappt någon inom whiskyvärlden som vet att det en gång fanns något som hette Argyll Group.

Så gick det till när Guinness tog över DCL. Eller, så verkade det gå till. Efter att striden hade vunnits skulle det visa sig att ett antal aktörer gjort sig skyldiga till grov brottslighet. Mitt i den stora finansskandalen stod ingen mindre än Saunders själv.

Redan att Guinness aktie hade stigit mitt under försöket att ta över DCL var i sig självt suspekt. En aktie bör inte bete sig så under ett övertagande. Som vanligt för den bokstavligt och bildligt blåögda finansvärlden brukar folk inte riktigt bry sig så länge som det finns gott om pengar att tjäna. Att aktien hade stigit genom manipulering av aktiemarknaden i form av illegal insiderhandel är därför lika förutsägbart som sorgligt. Det borde Guinness ledning och många andra ha begripit redan medan striden mellan Argyll Group och Guinness pågick. Hela sättet som Guinness lyckades köpa DCL på var alltså i själva verket olagligt. När detta framkom hade köpet dock redan gått igenom. Att människor i gemen inte tänker ”kriminell” när de hör ”Guinness” beror på skickligheten hos välbetalda människor att tvätta varumärken.

Hur gick det hela till, då? Året efter Guinness övertagande åkte den amerikanske affärsmannen Ivan Boesky fast för insiderhandel. För att minska sitt fängelsestraff berättade han om många insideraffärer. En av dem var att han erhållit pengar från Saunders för att investera dem i Guinnessaktier. Det handlade om en nätt liten struntsumma på 100 miljoner dollar. Genom ett nätverk av affärsbekanta flyttade Saunders pengar från Guinness för att dessa skulle investeras i aktier utomlands ifrån, och så artificiellt pressa upp priset på aktien. Det ökade priset på Guinness aktier gjorde sedan hans medbrottslingar rika samtidigt som Guinness, som betalade DCL i Guinnessaktier, inte behövde lika många aktier för att genomföra köpet.

I skildringar av denna finansskandal brukar det alltid heta att Guinness styrelse inte var medveten om att Saunders gjorde detta. Den ståndpunkten är långt ifrån invändningsfri. För det första var Saunders känd för effektiva men hänsynslösa affärsmetoder. Styrelsen kan inte gärna inte ha begripit att något djupt omoraliskt var i görningen när Guinness aktier sköt i höjden bara dagarna innan de skulle lägga sitt sista bud. Styrelsen valde, om de ens var ovetande, att inte ställa några frågor. Dessutom: två personer i Guinness styrelse var Saunders medbrottslingar. De hette Arthur Fürer och Thomas Ward. Båda hade placerats i styrelsen av Saunders. Fürer var chef för Bank Leu, en bank som genomförde många av de illegala affärerna. Ward fick till en början en belöning på 5,2 miljoner pund för att ha hjälpt till att genomföra Guinness övertagande av DCL, varav 3 miljoner fördes över till ett schweiziskt bankkonto som kontrollerades av Saunders. Dessa pengar blev med tvång återförda till Guinness efter att finansskandalen var ett faktum. Att lägga allt ansvar för hela denna skandal enbart på Saunders är helt orimligt.

Daily Record, 8/5 1987. Den brittiska pressens hat till ”Deadly Ernest” var omfattande vid denna tid. Källa: British newspaper archive.

Saunders dömdes till fem års fängelse och ett antal andra fick också fängelsestraff. Efter bara tio månader släpptes Saunders dock fri, eftersom han uppvisat tydliga men uppenbart falska tecken på Alzheimers. Han blev nämligen sedermera den enda person i världshistorien som blivit fullständigt frisk från denna sin ”sjukdom”.

Låter allt detta makabert? Blir du lite chockad? Vänta bara. Det verkligt makabra är att detta inte var första gången som Saunders ägnade sig åt avancerad ekobrottslighet. Han tillochmed återanvände samma bank och begick brotten tillsammans med samma kumpaner som under tidigare affärer. En kunde tycka att en sundare affärskultur skulle ha gjort en sådan människa oanställningsbar…men icke. En kunde vidare tänka att det ofta förekommande friskrivandet av vetskap från Guinness styrelse under övertagandet skulle hamna i lite mer kritiskt ljus när man betänker att de aktivt hade anställt Saunders just för att han var en fixare som fick saker att hända oavsett om hans metoder var lagliga eller inte.

Innan Saunders kom till Guinness hade han begått flera djupt oetiska svindlerier i sin ledande roll på Nestlé. Bank Leu, Arthur Fürer, Thomas Ward, Boesky och Saunders utgjorde ett halv- eller helkriminellt nätverk redan då. Forskaren Colin Boyd har gjort en övertygande, läsvärd och närmast makaber genomgång av de upprepade affärsskandaler och både oetiska och brottsliga beteende som detta nätverk genomförde under en lång följd av år, innan allt offentligt briserade med skandalen omkring Guinness och DCL.

Slutligen: varför skriver jag om detta? För att hela den skotska whiskybranschen skulle ha sett annorlunda ut om inte Guinness hade tagit över DCL. Vem vet åt vilket håll Jimmy Gulliver hade drivit DCL om det hade blivit Argyll Group som vann budet – det vill säga, om bara lagliga metoder hade använts. Också, för att sådana här skandaler tenderar att glömmas bort, hur stora de än var när det begav sig. För att så många brand ambassadors envisas med att påstå saker som att den skotska whiskybranschen består av i grunden hederliga människor som bara älskar att göra god whisky och inget annat. Titta på whiskyhistorien med öppna ögon och det en ser är rovgirig och inte sällan även direkt kriminell ultrakapitalism. Är det förvånande? Absolut inte. Men vi ska inte sopa sådant under mattan.

*

Källor, i urval:

Boyd, Colin, ”The Nestlé infant formula controversy and a strange web of subsequent business scandals”, Journal of Business Ethics 106 (2012), s. 283–293.
Jamieson, Bill, ”£1.8bn battle breaks out for Distillers”, The Journal (Newcastle) 3/12 1985 (för citatet om Gulliver som en enkel mathandlare).
MacLean, Charles, ”The Guinness/Distillers saga: The aftermath”, 19/4 2016.
MacLean, Charles, ”The Guinness/Distillers saga: The deal”, 18/4 2016.
MacLean, Charles, Whisky: A liquid history (London: Cassell Illustrated, 2003).