En blindprovad whisky. Här nedan mina helt oredigerade och som vanligt felgissande noter.
Doft: jättebra doft. Kraftig, liksom utmejslad, jättefin. Orökig bourbon och min absolut första reaktion är ”det här är som Daftmill, men med ålder”. Det skulle rent logiskt betyda Linlithgow/St Magdalene. Först kändes den som väldigt alkostark men inte nu längre. Jättefin ljus fruktighet: sötad citron, alla sorters melon som finns, svagt av torrt päron. Något slags spearmint/färsk mynta. Marshmallows, jättefin mild vaniljton. Något långt bak som inte är gräs och inte är jord: en liksom allmän känsla av svag kryddighet. Antingen bara first-fillfat och typ en tolv år, eller refillfat och lätt dubbelt så gammal. Kryddigheten långt bak pekar mot att detta är gammalt, samtidigt är doften så väldigt nätt och fin. Smaken kanske kommer ge en ledtråd…
Smak: Champis eller Trocadero inleder. Följer så massor av milda kryddor från många år på fat som jag inte kan urskilja; hallon (!); definitivt färsk mynta. Med tid i munnen underbart mild men ändå kraftig fruktighet: ananas, kanske mango, fläder. Gott och samtidigt krävande. Jag hade någon tanke på Glen Grant tidigare, det skulle det kunna vara om detta är som jag tror gammalt. Helt klart över 46%, kanske uppåt en 57 eller så?
Eftersmak: liten röktouch till en början. ”En känsla av champagne”. Jag vet inte, det är sötare än champagne, men just denna väldiga och fina ljusa fruktighet ihop med något je ne sais quoi får mig att tänka champagne. Äpple och jäst, men ”på ett bra sätt”, det där jästiga?
Med vatten: champagne, indeed, men inte så jästigt här. De ljusa frukterna har blivit svagt blommande fruktträd; ljus melon. Honung. Fläder. Långt bak dyra träslag. Jättefint. Smaken också den såååååå fiiiiiin. Kryddorna är borta nu och all denna viskande frukt bara sköljer över mig: äpple ananas ingefärspäron. Det underbara är att de just viskar, inte vrålar. Jag tror detta är över 20 men under 25 år gammalt. Med tid i munnen kommer kryddorna tillbaka, starkt. Eftersmaken härligt träig – tänk parfymigt träig, inte som i överlagrat – med mynta och fluffet i Mums-Mums. Samtidigt en rejäl beska, som det vita på en grapefrukt, men med mer kryddor i, och mer, ja…ekbeska. Jag hatar det ordet för det är så luddigt, men detta är just ekbeska. Om detta är under 20 år gammalt äter jag upp min hatt (som jag inte äger). Mer vatten gör smaken bara än mer magisk.
Sammanfattning: hej hallå hej vilken bra whisky. Perfekt välavvägd mellan de insmickrande tonerna, och det mer rejält krävande i den. Den höga alkoholstyrkan, de passiva faten, den höga åldern, den här blandningen av att klappa medhårs och samtidigt ösa på med ekbeska ropar Rare Malts, men jag står kvar vid mitt första intryck: St Magdalene i åldern 20–25 år. Säg, för att vara rolig, den i Rare Malts, för den tokdissade jag när jag provade från Pauls flaska, det vore ju därför skitkul om det var just den, för ikväll är den om inte galet magisk så iallafall mycket bra. 92 poäng.
Ni har sett rubriken så ni vet var det var. Inte någon St Magdalene och inte Rare Malts, utan den här flaskan, från Diageos Special Releases 2018:
En 28 år gammal whisky där alla ingående fat fylldes 1989, alltså en whisky med angivet vintage. Tydligen var faten refill hogsheads. Utgåvan var på 4680 flaskor, alkholhalten ligger på 52,1%. Här har du den i whiskybase. Runt tretusen kan man få en flarra för i shoppar. En snabb titt på en enda internationell auktionssida leder till två träffar och ett pris på drygt €250. Inget orimligt pris alls för den whisky man får i glaset. Bra whisky från destillerier med halvtaskigt renommé tenderar att ligga bra till i pris…
Pittyvaich var ett kortlivat skotskt destilleri i Speyside, närmaste bestämt i socknen Dufftown. Det grundades 1974 och byggdes året därpå av Arthur Bell & Sons som ett systerdestilleri till Dufftown som ligger bara ett stenkast ifrån, med fyra pannor som var exakta kopior av Dufftowns. Syftet var att producera mer maltwhisky till blenden Bell’s. Efter att Bell’s köpts upp av Guinness 1985 hamnade Pittyvaich sedermera under United Distillers, som la destilleriet i malpåse 1993. Pittyvaich raserades fullständigt 2002.
Denna whisky är ett mycket bra exempel på hur bra det kan bli när whisky ligger länge i begagnade fat, utan att man utsätter den för någon slutlagring för att skruva till slutresultatet.
*
Tack Håkan S för blindskottet.
