För ett gäng år sedan erbjöd Mackmyra köp av privatfat som hade uppnått lite ålder. Whiskyn i faten var då just under 10 år. Det som erbjöds var stora fat, bourbon barrels, alltså tvåhundralitersfat. Var det kanske en sex–sju år sedan? Faten såldes med möjlighet att få buteljera dem när de blivit femton. Detta gör att det sedan en tid finns en del privatbuteljerad femtonårig Mackmyra ”out there”. En del valde att göra olika slutlagringar på mindre fat av olika slag; andra buteljerade hela sitt fat; åter andra kunde låta buteljera 48 flaskor ur sitt fat, varvid Mackmyra köpte tillbaka resten.
En av de som köpte fat och efter åren av väntan buteljerade 48 flaskor ur det var min brorsa från en annan morsa, Lars Cederbro. Han buteljerade sitt fat för ett drygt år sedan. Jag har smakat den några gånger hemma hos honom och alltid tyckt att detta är en riktigt trevlig, bra Mackmyra. Nu har jag provat den.
Innan vi går in på smaknoterna, kan vi prata en sekund om Mackmyras märkliga fatnummer? Hur kan ett fat fyllt den 31 maj 2007 heta 16-0424? Är inte det väldigt konstigt? Eller låg spriten på något annat fram till 2016, och det där inledande 16 är 2016? Nå hur som helst. Fatet, en (first-fill, får en anta) bourbon barrel, buteljerades i juni 2022. Alkoholhalten hade i den fuktiga Bodås gruva sjunkit ända ned till 44,8%. Buteljeringen heter ”Cederbro’s Private Reserve No2”. Såhär tyckte jag om whiskyn:
Doft: alltså, så finfruktig. Päron, nästan som en syntetisk pärondoft; ingefärskokta päron; mango; röda rejält söta höstäpplen; tuschpenna. Nygräddat pajskal med lite vaniljsocker i. Mycket fin.
Smak: väldigt lätt och mild. Koppar, äppelpaj, kiwi. Väldigt fina ingefärspärontoner. Spearmint en bit bak. Godiset sockerbitar. Detta är bra. Mycket välbalanserad.
Eftersmak: sa jag päron? De återkommer här. Även spearmint och gräs och Doktor Dryels. En seriöst bra Mackmyra!
Med vatten: äppligare, påminner mig om doften av högen av äppelskal när man skalat ett gäng äpplen för en paj. Nästan lite ”höstigt” också: jord i en fuktig skog i september. Häftig förvandling. Men visst är päronen kvar ändå, en bit bak, och pajskalet. Smaken är kraftigare och liksom kaxigare nu: fernissa, rå linolja (ja som den doftar), kola med stänk av salmiak i. Eftersmaken drar iväg åt ett annat håll: ännu mer spearmint, nu med kolasås men fortfarande (som jag minns smaken av!) Doktor Dryels.
Sammanfattning: Mackmyra är ganska mycket hit and miss för mig. Ibland är det jättebra, ibland är det meh, ibland är det helt enkelt inte bra. Vad skönt det är att få smaka en Mackmyra med rejält med ålder, och på ”riktigt” fat, alltså inte från ett litet trettiolitersfat och inte heller från de många konstifika och ibland märkliga experiment som de så ofta ägnat sig åt. Fyll spriten i vanliga stora fat och vänta länge, och något riktigt fint kan hända.
Att sätta poäng på ens egen polares privatfat är svårt men om något lär jag sannolikt snarare hålla igen än överdriva. Jag landar på 86 poäng. Bra sipping whisky. En riktigt bra Mackmyra. Skönt att få smaka något liksom rakt och ”ärligt”, inte slutlagrat och bara på stort fat, från Mackmyra. Vid den här åldern uppvisar destilleriet nya egenskaper.