Jag har tidigare skrivit om både Hazelburns och Springbanks Rundlets and kilderkins. Jag var helt säker på att jag redan hade lagt upp mina smaknoter av Longrows utgåva i samma serie. Men se det hade jag inte!
Longrow Rundlets and kilderkins är en elvaårig whisky som lades på fat i november 2001 och buteljerades i januari 2013. Utgåvan var begränsad till 9000 flaskor. Alkoholhalten ligger på 51,7%. Liksom de båda andra utgåvorna har denna lagrats enbart på mindre fat på bara 62 respektive 82 liter – fat som heter…wait for it…rundlets och kilderkins, faktiskt! Tänka sig!
Doft: röken är som en mildare Laphroaig, inte som jag minns andra Longrow, kanske extra stängd pga hög alkohalt? Citrus finns med här också, typ en lite sötare citron. Med lite tid varm mogen apelsin med touch av apelsinmarmelad. Jag hittar också en hel del sherryinfluenser, med de där lite sötare frukterna jag har så svårt att hitta namnen på. Med en försiktig skakning av whiskyn i glaset djupnade röken enormt, känns då mer som klassisk Longrow ihop med apelsinmarmelad som hänger kvar, lite ugnsbakad kaka. Det finns någon omogen citrusfrukt också efter ett tag, är det grapefrukt? Och något ljuvligt…sjögräs! Där har vi det, sjögräs! En trevlig doft, inte magisk men najs. Mer avrundad och mer citrus med vatten.
Sjögräs, frukter, tallskog, citrus…många god ting trängs i denna butelj.
Smak: härlig rök, tallskog, typ juicen från tallbarr, väldigt ordentligt mogen frukt med ens. Lite omogen banan kanske? Den är oväntat lätt på tungan, och inte spritig som den mycket alkoholsvagare Springbank var. Apelsiner, massor av söta apelsiner som gifter sig väl med röken och sjögräset. Riktigt, riktigt bra!
Eftersmak: sötad citron, typ citronzest som blandats ut med honung, med rejäla rök- och torvslingor, sjögräset kommer tillbaka med en underbar sälta. Direkt när man har svalt är det som sjögräs, lätt ruttet och värmt i ugnen. Låter vidrigt men smakar fantastiskt bra.
Sammanfattning: ytterligare en i raden av riktigt bra buteljeringar av Longrow; jag har ännu inte hittat någon jag inte älskar därifrån, så jag är inte särskilt objektiv när jag säger det. Whiskyn är ett ljuvt möte mellan sjögräs och rejält salt havsluft å ena sidan, och apelsinmarmelad, tallskog och söta frukter å den andra. Vore jag Lasse Berghagen skulle jag skriva en låt om den här whiskyn, och sjunga något i stil med ”en blandning av sjögräs och frukt”. I en jämförelse mellan de tre olika varianterna av Rundlets and kilderkins som Springbank distillery släppt får denna knipa en mycket hedervärd silvermedalj. Hazelburnen var, i min uppfattning, helt överlägsen de båda andra.
Reflektioner om små fat
Ett par slutreflektioner om fat kan vara på sin plats nu när jag nått vägs ände med denna lilla miniserie av whiskies från mitt älsklingsdestilleri Springbank. Mindre fat innebär alltid ett moment av spelande: man ökar hastigheten på whiskyns lagring exponentiellt eftersom träkontakten blir mer intensiv. Samtidigt kan små fat kan också snabbt ge överlagrad och/eller obalanserad whisky. Jag är inte säker på att Springbank gör en exceptionell råsprit, så kallad newmake, eftersom jag aldrig har smakat den. Kanske är det så att de är extra noga eller extra professionella med det aktiva arbetandet med faten som de lyckats så bra med denna serie? Många andra destillerier har nämligen också försökt sig på att lagra sin whisky på mindre fat, utan att det blivit alls såhär lyckat.
Detta med små fat är förresten en teknik som används av, tror jag, samtliga svenska destillerier. Hos nästan varje svenskt destilleri kan du nämligen köpa ditt alldeles egna fat. Dessa fat är utan undantag små; det är inte många som har råd att köpa större fat, och kanske saknar många också tålamod att behöva vänta ett helt decennium på att få smaka innehållet. Mackmyra har redan hunnit buteljera över 6000 privatfat till kunder, fat som är på ynka 30 liter. Under mitt besök på Box destilleri såg jag rader med rader med rader av deras små privatfat på just under 40 liter i det ena av de två lagerhusen. Jämför med det minsta av de traditionella whiskyfaten, barrels, som ligger på runt 200 liter. Mackmyra har också, liksom till exempel Box destilleri, använt whisky från sådana mindre fat för egna buteljeringar. Mackmyras momentserie är ett bra exempel på sådan whisky; där har man i stor utsträckning använt sina små trettiolitersfat för att skapa riktigt bra whisky.
De mindre fatens särskilda egenskaper gör dem dock lite mindre pålitliga – man kunde kanske säga lynniga. Om du tar 200 liter väldestillerad newmake och lägger i en barrel av god kvalitet vet du ungefär vad som kan tänkas hända inom en viss tidsrymd. Men ta en femtedel av den mängden och häll ner i ett mindre fat, och nästan vad som helst kan hända, och hända fort. Alla de – vi – som äger mindre fat i de olika svenska whiskydestillerierna bör därför nogsamt provsmaka whiskyn ur våra fat med ganska jämna mellanrum efter att faten ”fyllt whisky”, det vill säga efter att tre år har gått. Om ditt fatprov är magiskt idag är det nämligen långt ifrån säkert att det är bättre om ett år. Jag har prövat whisky från privatfat från Mackmyra som lagrats i bara uppåt sju–åtta år och som definitivt borde ha buteljerats tidigare. Den där tråkigt träiga och överlagrade, lite trötta smaken gör mig lika ledsen varje gång: smaken av whisky som passerat sitt bäst-före-datum. Whisky som plockats för tidigt ur faten finns det tyvärr alldeles för gott om. Där kan en sucka och himla med ögonen och säga ”men låt det ligga och det hade blivit riktigt bra istället era snåla jävlar, lägg av med NAS-whisky och låt tiden ha sin gång!” Med whisky som legat för länge gör det så mycket mer ont i själen att veta att det du dricker hade kunnat smaka så mycket bättre om man bara hade buteljerat i tid.
Ett PS såhär på midsommarafton
Så, då var jag klar för denna gång! Glad midsommar på er, därute, och glöm nu inte: rumstempererad whisky i ypperligt små sippar – jag rekommenderar för min del Old Pulteney 12 YO – funkar alldeles utmärkt till sillen!
