Clynelish är destilleriet som kan få en att bli skogstokig på Diageo. Här har de en unik och svingod sprit, och så häller de bort den i Johnnie Walker. Så mycket av den, faktiskt, att de inte orkar ge ut något mer officiellt än en 14 YO (svingod) och lite småplock. Vidare: under många många år byggdes varumärket upp till en rejäl styrka av oberoende buteljerare, precis som med Mortlach. I fallet Mortlach ströp Diageo sedan tillgången på fat till oberoende buteljerare och lanserade destilleriet i form av jättedyra officiella buteljeringar. I fallet Clynelish försvann inte faten från brokermarknaden, men för några år sedan slutade faten heta Clynelish. Ett starkt varumärke helt skapat av andra än Diageo, och plötsligt får oberoende buteljerare trixa runt med omskrivningar som distilled in Sutherland som en vinkning till de som vet att det betyder Clynelish. Eller om man sätter en vildkatt på en etikett och det står Highland, så vet de allra mest insatta att detta är Clynelish.
Sådan snålhet med destilleriets namn kan göra en galen. Lägg sedan till att Diageo gav ut en fatstark tolvåring i Special Releases förra året och tog runt 2000 spänn för den. Året därpå, alltså nu, kom en tioåring, för…runt 2000 spänn. Yngre, men samma höga pris. Så, oberoende buteljerare skapade varumärket, och nu vill man skvätta ut småduttar asdyr Clynelish en gång om året som officiella buteljeringar. Långsiktigt håller man på och bygger upp en hype av ett varumärke helt skapat av andra firmor, utan att de firmorna får fortsätta buteljera Clynelish som Clynelish. Det är ändå rätt rövhattigt beteeende.
A fool and his money are soon parted. Säkert asgod, det är Special Releases nästan alltid. Men dyr. Och liksom principiellt upprörande. Och designen alltså…
Men jag hade ju satt en annan rubrik, tydligen har jag något slags Diageo itch som jag inte kan låta bli att klia på. Dessutom, inte heller rubriken ovan är egentligen vad denna bloggpost handlar om… Men: finns det dålig Clynelish? Jag tvivlar. Clynelish är som Caol ila, är min erfarenhet: häll spriten i vilket fat som helst på planeten, buteljera när som helst från fem till femtio års ålder, och whiskyn är bra. Idag kör vi på en elvaåring, en sådan där där destilleriets namn inte är utsatt, men som skriker Clynelish och som definitivt är Clynelish.
Denna lades på fat 2010 och buteljerades av Whiskybase för Whiskybase gathering 2022. Alkoholstyrkan ligger på 58,1%. 265 flaskor blev det (för övrigt en lite märklig mängd, för lite för att det skulle ha varit en hogshead och lite väl mycket för en barrel, men men) och fatnumret är 2534.
Doft: amazing. Så mångfacetterad och så enkel. Bra sprit, refill bourbon, vänta runt ett dussin år, buteljera. Så, nu har vi alla ett vinnande recept på whisky. Här: päron, citronkräm gjord på riktiga citroner, rejält syrliga äpplen, något som drar åt hjortonsylthållet, pajskal, honungskakor. Och en dutt som är smuts/grov surdegslimpa/jordgolv, men verkligen bara en dutt. Kanske svagt jästigt. Klassisk Clynelish. Skitbra.
Det är när flaskor ser ut såhär som alla borde ropa ”titta bara på färgen!”
Smak: ljusfruktigt, kraftigt, ”grönt”. Gröna winegum, inte gräs. Ljusa syrliga äpplen, ingefära, sockerbitar (godiset). Med tid i munnen kommer massor av Clynelishs patenterade vaxighet. Tutti frutti-godisar, men med begränsad sötma i sig. Enkelt men så gott.
Eftersmak: något kryddig, nästan lite spritig inledningsvis; ettrig; lite kort. Kvar hänger citronjuice. Den sticker av en hel del här i eftersmaken. Låt oss se vad vatten gör med denna…
Med vatten: koppar kommer, och rödare äpplen. De här märkligt nästan syrliga honungstonerna är underbara. Smaken är sötare nu, mer direkt fruktig, men mognare frukter: ananas, vindruvor. Den behöver nog ännu mer vatten för fortfarande gäller att när jag har kvar den i munnen uppstår fruktgodisig magi. Eftersmaken har ordnat upp sig lite nu med vatten. Päron har hittat hit, och ingefära. Fortfarande kommer dock efter ett tag de spritigare och ettrigare tonerna från före vattning. Det är som att den blir en annan whisky i eftersmaken. Med ännu mer vatten blir whiskyn underbar, särskilt i smaken: honungsvaxljus, röda bär av något syrligt slag, päronpaj, många sorters fruktkola…
Sammanfattning: det var alldeles för länge sedan jag smakade Clynelish. Fan vad det destilleriet är bra. Kan alla bara sluta dricka Johnnie Walker typ imorgon, så att Diageo sitter på alldeles för många fat och världen dränks i Clynelish tack? För avnjutning, en grymt bra whisky. Vid analys måste eftersmaken pressa ned betyget ordentligt. Vi säger vid samlad bedömning 83 poäng. Doft och smak lirar någonstans runt 87.
Tack för att du samplade, Lars Mikael!
