Tjeders whisky

Bara whisky

Mackmyra Tolv

| Inga kommentarer

Det här är en whisky jag så gärna hade älskat. Varje gång jag bloggar kritiskt om Mackmyra formligen rasar det in likes och en allmän Mackmyra-bashingfest inleds. Det finns en outtalad lag bland whiskyentusiaster att man liksom ska tycka illa om Mackmyra. Jag har varit kritisk till vissa saker de har gjort som destilleri bland annat vad gäller hanterandet av etikettering av whiskies och ett illa genomtänkt pressmeddelande om Thorslundkagge. Jag har samtidigt styvnackat försvarat flera av de whiskies de har lanserat. Deras utmärkta Svensk rök måste vara den i särsklass mest underskattade whiskyn i Sverige. (Bland whiskyentusiaster, märk väl, den lilla klick av oss som skriver och läser om whisky och hänger på Facebook och whiskyforum. Vi är inte representativa för whiskydrickare i Sverige generellt.) Själv finner jag den kanongod.

När Mackmyra släppte den första svenska tolvåriga whiskyn någonsin i sin ofta imponerande Moment-serie högg jag genast och klickade som en tok vid släppet. Och när jag nu ska prova den är jag exalterad och intresserad och nyfiken och liksom lite…sprallig. Detta är historiskt, det är intressant, jag är full av förväntningar.

Som inte infrias. Alls, faktiskt. Det är så synd, för det ger vatten på kvarn för alla de där som knappt någonsin ens ha provat en ”myra”, som de brukar kallas, gärna sällar sig till den buande och illa insatta kören som gör tusen och en varianter på refrängen ”Mackmyra är skit – men privatfaten är bra”. Ni som alltid säger precis just det: det handlar om samma destillat. Mackmyra gör inte en magisk new make som de fyller privatfat med, och en sunkig new make som de fyller sina egna fat med. Samma new make blir inte magisk på trettiolitersfat och dålig på 200-litersfat; det är liksom inte så whiskylagring fungerar. Det är helt enkelt bortom osannolikt att ett destilleri presterar bara på små fat (även om det absolut ofta är så att enstaka fat kan skina mer än blandade, större utgåvor). Dessutom är det, helt enkelt, inte sant: det finns gott om bra whisky i Mackmyras omfattande utgivning.

Mackmyra Tolv har en upplaga av 1490 flaskor; 1200 av dem släpptes på Systembolaget. Alkoholhalten ligger på 47,0% och de ingående faten är all first-fill bourbon barrels (ja, från Jack Daniels, men så gör hela branschen, kallar Jack Daniels-fat för bourbonfat, så det är inget att huttla om, som min pappa brukar säga). Nog snackat, låt oss prova!

Mackmyra Tolv, den första tolvåriga svenska whiskyn. Notera att antalet blev en skvätt lägre, flaskan jag provade ur var nummer 870/1490, inte /1500.

Doft: lätt, mycket lätt; estrigt fruktigt: nyskurna gröna äpplen, päronjuice, men också lite bitter engelsk apelsinmarmelad. Det som på fint språk heter maltigt, på fult språk gröt: kokt gröt här, snarast. Ett visst alkostick. Jag vet ju att destillatet ska vara orökt, men jag tycker ändå det finns en strimma rök här, en bit bak. Rumsvarmt smör. Så långt är doften helt okej, som en sommarlätt smekning. Längre bak, en lite gyttrig kryddblandning. Försiktig men ren vanilj. Det doftar inte illa, men det doftar inte tolvårigt, utan på en gång yngre, lite omoget, och äldre i negativ mening, lite liksom ”trött”. Det är den där lite smutsiga kryddblandningen som jag har svårt för. Vatten för dessvärre fram de mindre charmiga inslagen, den där lite ettriga kryddblandningen, men även positiva sidor som smöret – nu som smält smör, eller nästan popcorn – har flyttat fram.

Smak: den anländer med röda äpplen och en fin, ren vanilj; sedan följer rejält med ekiga kryddor, svår beska och…svartpeppar. Men också märkligt omogna lite smutsiga toner mitt i den mullrande eken. Det är väldigt spretigt i gommen: en försiktig inledning som sedan helt tas över av beska kryddor. Någonstans mitt i alltihopa finns en kolasås som vill lugna kryddvrålet, men förgäves. Med vatten mjuknar kryddorna, vilket vi tackar för; upplevelsen domineras nu av sockriga toner, hårda päron, äpplena har blivit till en äppelpaj. Men det är fortfarande lite märkligt kryddigt och omoget mitt i kryddorna, om än avsevärt bättre än utan vatten.

Eftersmak: inleds med en liten alkopuff, sedan kommer en inte alldeles angenäm blandning av handsprit och besk kryddighet. En liten oljighet, med smöriga toner, hjälper upp, men nej, det här smakar helt enkelt för ungt. Märkligt men sant. Vid andra sippen är det lite bättre: de smöriga, nästan popcornmässiga tonerna har nu blandats med något som påminner om mörka vindruvor, med mycket skal. Med vatten: nej, ingen förbättring; det är för spritigt, för ungt.

Sammanfattning: det smärtar mig verkligen att säga det, men för mig är detta ett rejält magplask. Det är spretigt och ettrigt och smakerna och dofterna är inte integrerade i varandra. Det är en whisky som är överallt och ingenstans samtidigt: sommarlätt men med ett beskt vrål som bryter av den skira inledningen. Blint finns det inte en sportmössa att jag hade gissat att detta var så gammalt som tolv år.

Har det med Bodåslagret att göra? Något kvickhuvud sa häromdagen på Facebook att tolv år i Bodås är som tre år ovan jord. Det är förstås en våldsam överdrift. Men jag undrar om det inte ligger något i att det är en dålig idé att lagra whisky i en gruva, med mycket jämn temperatur och dålig ventilering. Fat, säger de som kan mer än jag, behöver lagras i en miljö med kraftigt luftombyte och temperaturvariationer. Det är inte direkt optimala förhållanden, då, att lagra whisky i en gruva. Jag vet inte. Jag vet bara att detta var en whisky jag inte kunde förmå mig att älska. Jag ville verkligen, men nej.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.