Mackmyra Moment Efva

Ingen ska beskylla mig för att vara snabb när det kommer till att recensera whiskies. Mackmyras Moment Efva lanserades den 11 september. Jag fick ett sample av den redan i slutet av augusti. Det är snart november, och nu har jag så äntligen provat den. Det är, mätt i tjedertid, typ Usain Bolt-fort.

Nå i alla fall. Idag i mitt glencairnglas, Mackmyras Moment Efva, ett samarbete Mackmyra gjort med Efva Attling. Alkoholhalten ligger på Mackmyraklassikern 46,3% och whiskyn har blandats samman av nitton fat, ”främst av typerna oloroso, amerikansk ek och ex-Bourbon, där flertalet var mättade med svenskt björkvin. Efter önskemål om en mer framträdande sötma tillkom även ett fat som tidigare lagrat körsbärsvin […] både Mackmyras 30-litersfat och de lite större 200-litersfaten av oloroso och ex bourbonkaraktär har björkvinmättats”. Produktblad hittar du här.

Upplagan är på 4111 flaskor och priset är 1249 kronor. (Innan du suckar djupt om högt pris: det priset motsvarar 892 kronor om flaskan hade varit på vad som allt oftare är den svenska standarden på whisky, 50 cl.) Mackmyra Moment Efva finns fortfarande att beställa på Systembolaget.

En del har glunkat kritiskt om att det här med kändisviner och kändisöl och numera också kändiswhisky. För egen del bryr jag mig oftast inte om det, särskilt inte när kändisen i fråga faktiskt bryr sig om produkten som görs. Så verkar av allt att döma vara fallet med kombinationen Efva Attling och whisky.

Här kommer mina noter:

Doft: härligt sommarfräsch (har jag gått och blivit vinskribent?): lätt honung, citrus möter fläder, och liksom ”ljust blommig”. En park i maj när allt spricker upp och pollenallergikerna måste hålla sig hemma. Är det placebo eller doftar det faktiskt just blommande björk? Jag tycker faktiskt att det gör det. Detta är som världens nättaste och mest diskreta parfym. I botten, långt borta, dyr båtfernissa. Kanske den finaste orökiga Mackmyra jag har nosat på.

Fin whisky!

Smak: inleds med försiktig sötma-med-päron-eller-äppelblom. Följer så sådana där röda äpplen som är liksom frasiga när man tuggar på dem. Ett stänk grapefrukt. Torkade blommor. Päron och en hint av fläder. Se upp med storleken på sipparna: tar man bara lite för mycket i munnen bryter en lite besvärande beska in ihop med en pepprighet som stör den fina upplevelsen.

Eftersmak: inleds vinöst, eller snarare: precis som rosévin. Följer så kalksten, eller de toner jag tänker mig är kalkiga och som jag ofta hittar i just rosévin, ihop med någon halvkraftigt humlad öl. Honungspastiller. Röda äpplen.

En kort sammanfattning innan vi vattnar (den är så liksom skir att jag tror att den är skör, om ordvitsen tillåts, vill stanna upp en sekund och sammanfatta lite): detta är en superviskande Mackmyra. Ovattnat är det, igen, taget i mycket små sippar, kanske den bästa myra jag har smakat (några magiska privatfat oräknade).

Med vatten: doften liksom djupnar: det blir betydligt mer av fernissan, och en ny fruktighet kommer fram. Jag tänker grillad ananas – men långt bak, inte som en hejdundrande, kraftig doft. Mango, också. Smaken är silkeslen nu: en smak som doften av smält stearin i värmeljus, hårda päron och de röda äpplena igen. Ett irriterande inslag är ekbeskan, igen vid större än minisippar: det är som två totalt olika whiskies om du råkar ta för mycket i munnen (och för mycket är fortfarande inte mycket). Eftersmaken är både blommigare och äppligare.

Sammanfattning: en skör och fin whisky. Den är lätt, men har ett väldigt djup om man tar sig tid att lyssna till den. Detta är bland det bästa Mackmyra har gett ut. Poäng är alltid svårt – jag har ju till min egen förvåning börjat doppa tårna i det där med poäng, trots allt – men vi är, i min bok, någonstans där omkring en 86, kanske till och med 87 poäng. Ett riktigt styrkebesked!