Vi börjar denna gång med den lilla frågan om vad denna whisky egentligen heter. Googla på denna whisky och du kommer finna att internationella butiker kallar den Hazelburn 14 YO Sherry wood (varför de envisas med att skriva sherry med stort s kommer jag aldrig begripa). Kolla in den på bolaget, och den heter Sherrywood cask strength. När Springbank i ett mejl om nyheter från destilleriet berättade att denna whisky skulle släppas kallade de den för Hazelburn sherrywood 14 YO. Det är krångligt med namn på whiskies. Kasta ett getöga på etiketten (klicka om du vill zooma in i nytt fönster):
Följande framgår: whiskyn kommer från fat som fylldes (”distilled” på etiketter betyder inte när spriten destillerades utan när spriten lades på fat) i oktober 2004. Den är buteljerad i februari 2019. Den är 14 år gammal och den är ”oloroso cask matured”. Det finns 9900 flaskor totalt, alkoholhalten är 49,3%. ”Sherry wood” står det däremot ingenstans. Den är ju förstås sherrylagrad; kanske att man tänker att alltför få vet vad oloroso är för att kalla den för den faktiskt heter? Jag tycker nog att denna heter Hazelburn 14 YO oloroso cask matured, jag. Om fler i denna serie kommer framgår kan man dra till med 2019 release också (tidigare släpp har varit 13 år).
Denna whisky släpptes för bara några dagar sedan på bolaget, den 17 maj, och 660 flaskor kom till Sverige till ett pris av 946 kronor. Whiskyn är uteslutande lagrad på first-fill sherryfat av olorosotyp (att det var first-fillfat, ”fresh oloroso sherry”, framgår på baksidesetiketten).
Innan vi äntligen går vidare till smaknoterna, en till reflektion: de där 49,3 procenten. På Systembolaget heter det alltså att den är cask strength, alltså inte nedvattnad före buteljering. En del men inte alla butiker internationellt hävdar samma sak. 49,3% efter 14 år på fat låter väääääääldigt lågt, måste jag säga. Jag misstänker starkt att 49,3% inte är fatstyrka. Det står heller inte någonstans på flaskan att den skulle vara buteljerad på fatstyrka. Inte för att det spelar någon som helst roll om den är nedvattnad eller inte, förstås!
Doft: härlig, kraftig sherrylagring. Alla sorters smör du kan tänka dig: rumsvarmt, skirat, brynt. Fikonmarmelad. Mosade svarta vinbär. Övermogen aprikos. Detta är härligt, till och med riktigt härligt, men det doftar i alla fall vid den första sniffen mer som en generiskt riktigt bra sherrylagring än en Hazelburn, tycker jag. Men så kommer destillatet fram bakom de drypande frukterna och bären: en lagom ful oljighet som inte riktigt är motorolja – nysmord cykelkedja kanske? Mörka praliner. En antydan av havsluft, det där svåröversatta ”brine” man pratar om på engelska, och koppar.
Smak: lättare än doften till en början, mer på färsk aprikos, tydliga tanniner från eken och kakao. Övergår i svaga kruttoner, en hel del kryddighet (peppar, chili). Skirat smör, kladdiga ljusa russin.
Eftersmak: inleds med torkad mynta och svagt av tändsticksplån, övergår i päronkarameller. Ganska kort, kvar hänger eucalyptos.
Med vatten: sådärja. De svarta vinbären kommer längre fram, oljigheten når nya underbara höjder. Svartvinbärste som dragit länge, underliggande lite tjärig rökighet långt långt bak. (Jag konstaterar som alltid: Hazelburn må vara trippeldestillerat och gjord på malt med 0 ppm, jag hittar ändå alltid rök eller rökrester i dem.) Smaken är fortsatt försiktigare än doften, mindre kryddig nu och mer på den där svårfångade oljigheten, svaga röktoner och – förlåt en extremt exkluderande whiskyreferens – den där lite smutsiga men samtidigt silkeslena tonen hos blended som legat i decennier på flaska. Alltså, typ smutsig koppar möter sammet. Eftersmaken är avsevärt bättre vattnad, med colanappar, smör och torkade dadlar.
Sammanfattning: jag hade lite för höga förväntningar på denna, efter förra årets trettonåring som gjorde mig totalt galet lyrisk. Då var i sjunde himlen och satte 93 poäng (blint). Årets fjortonåriga utgåva är en god whisky, men i min gom inte någonstans i närheten av 2018 års version. Denna fjortonåring växer ordentligt med vatten, men ovattnat är både smak och eftersmak mer liksom okej än sketagott. Jag landar på 85 poäng. För just under 1000 kronor bör man vara snäppet mer förtjust i kraftiga sherrylagringar än vad jag är för att köpa en flaska.
Märk väl, nämligen: denna är inte slutsåld. De 660 flaskorna portioneras ut gradvis av Systembolaget, så att fler än bara de allra mest maniska klickarna vid släpp ska kunna få tag på en flaska. Vill du beställa en flaska kan det stå att saldo är 0, men sätt i så fall bevakning på varan.
*
Denna bloggpost bygger på ett sample jag erhållit gratis.
