Tjeders whisky

Bara whisky

Inchgower 14 YO Flora & fauna, 43%

| Inga kommentarer

Så var det dags att gå vidare med Flora and fauna-serien från Diageo. (Ja, jag vet att jag utlovade recensioner på samtliga Rundlets & kilderkins från Springbank distillery – det kommer, det kommer!) I mitt whiskyskåp står en single cask Inchgower som jag druckit – inte provat, det är en stor skillnad – ett par–tre gånger. Jag gillar den, den har en härlig blandning av citrus och honung. Men nu var det ju Flora and fauna vi skulle ägna oss åt. I den serien är buteljeringen från Inchgower en någorlunda åldrad historia, en fjortonåring. Inchgowers produktion används annars nästan uteslutande i blends, nästan allt som produceras landar i Johnnie Walker och Bell’s. Det finns dock ordentligt gott om oberoende buteljeringar av Inchgower, och några officiella releaser.

Doft: honung, citronzest, något svårbestämbar milt bränt; röda äpplen. Jag har ännu inte riktigt begripigt vad de som avsmakar whisky menar exakt med maltig, men sannolikt är det den här touchen av bröd som är det mältade kornet. Med lite tid i glaset: något mindre honung, en mer somrigt lättkryddad historia. Något anonym, men trevlig. Någon liten touch av kokos och jasminris långt därbak gör det hela lite mer spännande. Med vatten: än somrigare, blommigt, äpplena har nästan försvunnit. En diskret och snäll doft.

Trevlig. Somrig. Godkänd.

Trevlig. Somrig. Godkänd.

Smak: först, härlig svårdefinierbar sötma med torr kryddattack, men så läggs honung över alltihopa, och vanilj i stora lass; citrusen mer i bakgrunden nu, det smakar av halvsöt citronsaft mer än citron; en del färska kryddor i bakgrunden. Liiiiten touch av kokos och av billig mjölkchoklad. Jag menar det senare i den bästa av betydelser. Med vatten: citrusen har kokats till en bitter marmelad, kryddattacken är kvar, möjligen lite blommigare. Det är oväntat och härligt att en så pass snäll whisky har så mycket av vad man kan kalla ”alkoholbränn” i gommen, även med viss vattning. Det bryter av fint mot vad som annars kunde riskera att bli lite väl snällt.

Eftersmak: härligt torr först, med citrusbett, utan sötman; sedan snarare torkade herbes de provence än färska, som de var i gommen; välbalanserad och fin, nätt. Medium, kort-till-medium. Med vatten: mer spännande, det torra nästan beska har blivit starkare vilket bryter av fint mot den snälla fräschören i nos och gom. Kvar dröjer sig nu något som skulle kunna beskrivas som bränd lakrits, väldigt oväntat. Trots att eftersmaken är kort är det denna whiskys starkare kort, det som hänger kvar är en härlig blandning av ettrig beska och honung/vanilj/blommor.

En butelj av den här whiskyn går loss på runt femhundra kronor. Det finns bättre whiskies till det priset och jag tycker kanske att fyrahundra vore rimligare, men ett okej pris för en fjortonårig somrig och snäll single malt med små diskreta inslag som gör den lite mer spännande (kokosen, chokladen). Om jag har någon som helst smakkänsla handlar det om whisky lagrad enbart på bourbonfat. Klart njutbar, jag blir nyfiken på att få smaka mera från Inchgower. Den där smygande beskan som ligger under alltihopa och som gör denna dram till en släkting till destillerier som Craigellachie och Pulteney gör att jag gissar att de kör med worm tubs. En titt i Malt whisky yearbook ger mig…fel. Där står inget om worm tubs. Nåja, win a few, lose a few.


Kommentera

Obligatoriska fält är märkta *.