Jag fortsätter beta av delar av whiskyserien Flora and fauna, denna gång med en tolvårig Mannochmore. Handen på hjärtat: visste du att det fanns ett destilleri som hette Mannochmore? Jag trodde väl inte det. Mannochmore är ytterligare en i den där långa raden av destillerier som ägs av Diageo och vars syfte är att producera maltwhisky till Diageos olika blends. Med en produktionskapacitet på hela sex miljoner liter om året spottar de ur sig nästan fem gånger så mycket whisky som Ardbeg. En försvinnande liten del buteljeras som single malt, i just denna form, tolvåringen i Diageos Flora and fauna-serie. Ytterligt få andra officiella buteljeringar finns. Ingen av dem, och ingen oberoende buteljering, finns för närvarande på Systembolaget.
Doft: jordiga toner med lätt citrus, eller snarare ganska rejäl stänk av citron, något litet spritig. En lätt och tillgänglig doft, liksom Teaninich i samma serie mycket somrigt. Ändå, jag kommer liksom inte åt innehållet i den här doften: jag landar på citron. Med vatten: citronerna mognar något, jorden finns kvar, men det händer inte mycket.
Den här tar vi och lägger till handlingarna.
Smak: bröd som just tagits ur ugnen, blommigt, en något stingande beska, ingefära (inte färsk ingefära, utan torkad, den lite sötare och ”tröttare” formen). Oväntat spritig på tungan. Med vatten: beskan är kvar, det finns en urlakad sötma, som sockervatten, inblandad i whiskyn nu. Och blommorna tappade sin fräschör. Nej, med vatten blev det inte mycket bättre. Denna whiskys svagaste länk i en redan svag kedja.
Eftersmak: sötma till en början, sedan en liten touch av lakrits, sedan ligger blommiga toner kvar i den oväntat korta eftersmaken. En viss beska ihop med sötlakrits dröjer sig kvar en kort stund.
Sammanfattning: mja, nä, nej tack. Detta är en lätt, rak sommardram. Mycket långt ifrån ”to die for”: det är en helt ok citrusdominerad whisky. Skön beska. Men helt ärligt: såååååå trååååååkig. När whiskies inte blir bättre utan liksom ramlar ihop med minsta gnutta vatten även om de är buteljerade på över 40% är det ett dåligt tecken. Detta är, med en underdrift, inte en särskilt lyckad historia. Teaninich 10 YO, som jag prövade i samma serie helt nyligen, spöar Mannochmore med hästlängder.
När jag skrivit mina smaknoter ovan kollade jag upp lite info om Mannochmore i den enda riktiga whiskybibeln, Malt whisky yearbook. Där lärde jag mig att den ökänt vidriga (sägs det – jag har inte smakat den) tioåriga svarta whiskyn Loch Dhu som gjordes under sent 1990-tal är gjord på Mannochmore. Eller, på Mannochmore i dubbelt brända fat och tolv kilo färgmedel. Ett par riktigt roliga tokdissar av den whiskyn hittar ni här och här. Uppenbarligen är buteljeringen för Flora and fauna vida bättre, men jag ser ingen anledning att dricka den här igen.
