Tjeders whisky

Bara whisky

Glenmorangie Private Edition No. 10: Allta

Glenmorangie har nått till den tionde i serien av sina Private Editions: Allta. Jag gillade den förra, Spìos, som var lagrad på ryefat. För Allta har man gjort något som sällan görs inom skotsk whiskyindustri, nämligen använt en speciell jäststräng. Destilleriets berättelse är att Bill Lumsden vandrade omkring i de lokala kornfälten och upptäckte att de hade en vildjäst i sig som han sedermera lät kultivera. Det låter ju snyggt och så, men jag tycker de gott kunde ha gjort mer av en poäng av att Lumsden faktiskt på riktigt är disputerad från Herriot Watt university med särskilt fokus på jäststrängar. Det ger mer trovärdighet åt påståendet i pressmeddelandet att han på detta sätt ska ha upptäckt en ny jäststräng, Saccharomyces diaemath. Det kunde ha pekat på hur mycket vetenskap som ligger bakom arbetet. Jag tänker mig att det kräver lite mer jobb än att promenera runt i ett kornfält för att hitta och sedan kultivera jäststrängar.

Det handlar alltså inte om ett fatexperiment denna gång, utan om jäst och jäsning. I Skottland pratas väldigt lite om jäst; se också här. Det är därför ett stort glädjetecken att en så pass stor producent som Glenmorangie gör ett försök med vad som händer när man provar en helt annan typ av jäst. Det är annars sådant som ypperligt små destillerier pysslar med. Det finns många som menar att den nästan totala dominansen av industriell destillerijäst är huvudförklaringen till varför whisky från tidigare epoker var mer komplex än vad den är idag. Whisky är destillerat öl lagt på fat. Det är minst sagt lite märkligt själva bryggardelen av whiskyproduktionen är så lite diskuterad.

Glenmorangie Allta är lagrad på second- och third-fill bourbon barrels, för att låta destillatet tala i whiskyn. Den är buteljerad på en högre alkoholstyrka än vanligt, 51,2%. Den kommer till Systembolaget den 8 mars, och kommer kosta 919 kronor. Artikelnumret är 40390. Jag tror inte du behöver ha värsta paniken över att missa släppet: upplagan är skitstor. Förra årets Spìos finns fortfarande att köpa på Bolaget. Om du är väldigt otålig lanserades whiskyn internationellt igår, så den lär finnas att få tag på utomlands ifrån.

För att få perspektiv på denna whisky provade jag den dels ihop med tre vänner, dels mot Glenmorangie Original. Så tack Håkan Staaf, Cecilia Hjortzberg och Lars Cederbro för en del inspel i noterna. Mina egna noter skrev jag vid provning i efterhand, men med blickar på vad jag hade skrivit under provningen hemma hos Håkan. Original provades alltså inte i sig själv, utan är bara en referens i noterna nedan.

Snygg!

Doft: röda äpplen, fernissa. Gröna äpplen, skumbanan (tack Håkan). Smörig, lite kladdig kola – typ Werther’s Original, om den vore mer av en segt tuggbar kola. Apelsin, faktsikt nästan stekt apelsin, och ett stänk citron. Med tid i glaset växer den där härliga smörkolan. Riktigt härlig doft, detta. (Original: är lättare, mer citron och vanilj, lite hö.)

Smak: inleds med enorma mängder smörkola, svag vanilj följer, sedan kommer en rejält maltig ton som är svår att beskriva djupare. Röda, ugnsgrillade äpplen. Citrus långt bak, mer som citron här än i doften, kanske med ett stänk kiwi i faktiskt. Mycket härlig. Mandelmassa, hittade Lars. (Referensen The Original är blekare, mer vaniljig, välgjord men tamare, mer på gräsiga toner, svag apelsin. Mindre av allt, liksom.)

Eftersmak: inleds smörigt, med svag pepprighet. Följer så torkad mynta och en oväntad och härlig lite rå oljighet. Den är mindre insmickrande i eftersmaken, vilket jag verkligen uppskattar. (Igen är Original mer viskande, lättare, mer citrusig.)

Med vatten: stor utveckling i doften. Äpplena kliver fram på skumbananens bekostnad, en vagt parfymig, svagt blommig doft kommer också (rosor, fast verkligen svagt). Kraftiga toner av apelsin nu, och kolan har backat rejält. Smaken är lite mer anonym nu, mindre som Original på steroider och mer smörigt, maltigt och med ett litet chilistänk en bit bak. Jag hittar också tydliga toner av kiwi efter vattning. Eftersmaken är något pepprig inledningsvis, kan jag tycka. Men det ordnar upp sig, med mer gräsiga toner som från Original, dock fortfarande denna svaga men tydliga oljighet som jag uppskattar rejält. Man ska se upp med definitiva slutsatser om vatten eftersom hur mycket eller lite man vattnar kan ge väldigt olika resultat, men denna föredrog jag faktiskt ovattnad.

Sammanfattning: en Glenmorangie på steroider, detta. Men BRA steroider! Jag är inte som så många andra särskilt förtjust i deras Lasanta, slutlagrad på sherryfat, där jag tycker att Glenmorangies destillat dribblas bort i en fruktbomb. Allta är sannolikt den bästa Private Edition jag har provat. Att jäststrängar kan göra så uppenbart stor skillnad! Det är inte bara den högre alkoholhalten som spelar in här: Allta är verkligen en annan slags whisky än Original. Man får mer av allt och liksom djupare toner. Där Original kan vara gräsig är Allta rejält maltig; där Original har nätta citrustoner har Allta den där stekta apelsinen, för att inte tala om smörkolan och skumbananen.

Poäng: med förbehåll för att Glenmorangie generellt inte är en whisky jag brukar älska, utan mer stillsamt uppskatta: 88, 89 någonstans. Kanske den bästa Glenmorangie jag har provat, särskilt ovattnad. Det kan tilläggas att samtliga under provningen tyckte den var klart bättre än Original. ”En av de bästa de släppt på sista tiden”, tyckte Lars.

*

Denna bloggpost bygger på ett sample jag erhållit gratis.


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2019 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén