Tjeders whisky

Bara whisky

Glenmorangie Spìos, dubbelprovad

För rätt länge sedan nu kom ett paket på posten, med ett ovanligt väl tilltaget sample på Glenmorangies nya whisky Spios (eller, Spìos, om man ska vara noggrann). I en tjusig låda, med ett tjusigt copitaglas med lock och en USB-sticka med högupplösta bilder på släppet. Ett sådär lite för lyxigt utförande som får en som bloggare att känna sig bara lilla skvätten uppmanad av en ofta anonym industri att verkligen skriva om whiskyn. Och mycket riktigt rasslade de in på ett snöre inom kort, de urtifjorton recensionerna av whisky från bloggare världen över, även från Sverige. Jag provade den då, men tänkte att jag skulle publicera min recension snarare när den lanserades på bolaget. Nu finns den att beställa där, för 919 bagis, så det kunde vara hög tid att publicera min recension.

Glenmorangie Spìos är den nionde whiskyn i Glenmorangies serie Private Edition, begränsade specialutgåvor där man använt sig av andra typer av fat på olika sätt. Eller, ”begränsade” behöver ha citationstecken. Glenmorangie säljer som smör så det lär väl handla om en upplaga på absolut minst en 50.000 flaskor, sannolikt mycket mer än så. Spìos har lagrats uteslutande på fat som tidigare innehållit amerikansk ryewhiskey, vilket gör faten till first-fill rye. (Att Scotch whisky association argumenterar för att man inte får lagra whisky på tequilafat men att det är okej att lagra på ryefat eftersom det har visat sig ha skett förr visar för övrigt på hur väldigt märklig implementeringen av Scotch whisky regulations är, men det är en reflektion för en annan dag. För min del är jag mycket nöjd med att just strama Glenmorangie valt att genomföra detta experiment.)

Eftersom jag kan destilleriet lite illa, hade 10 cl att tillgå och dessutom har en ”brother from another mother” i Lars Cederbro som råkar älska Glenmorangie skickade jag tre centiliter till honom för utlåtande. Vi provade whiskyn oberoende av varandra. Hans noter följer efter min egen recension.

Glenmorangie Spìos, mina noter:

Doft: ren, klar vanilj möter (ljung?)honung som möter riktigt intressanta, råare och lite ruffigare inslag. En lite oljig kryddighet med – faktiskt – en aning av rök som ligger och lurar där bakom. Blint hade jag aldrig gissat Glenmorangie på detta, men språket fattas mig i beskrivningen: lätt oljig karaktär, med ett inslag av brödkryddor. Just kryddorna och deras lite skönt råa ton är mycket svår att fånga i ord. Hade någon sagt att denna är lagrad på annorlunda fat hade jag nog gissat på att var tionde fat hade innehållit mild och vällagrad tequila. Det är lite som om någon hade blandat ner världens minsta skvätt Craigellachie i mixen. Rumsvarm vispgrädde finns här också. Ryefaten vrålar inte, de viskar, men jag finner att jag jagar efter just de inslagen där bakom den rena, snygga ytan. Trevlig doft! En inte riktigt fullt så polerad och stramt snygg Glenmorangie, detta.

En annorlunda Glenmorangie.

Med vatten: mer gröna vindruvor nu, betydligt kryddigare, och jag vidhåller att det finns en oerhört försiktig rå rökslinga i denna whiskys doft. En helt underbar utveckling, där allt det opolerade kommer fram ordentligt. Yes! 

Smak (ovattnad): till en början är det klassisk Glenmorangie, med vanilj, den där rumsvarma grädden, en rätt bastant fruktighet (banan, minsann, men också…mango? och några mörka vindruvor, kanske?). Efter några sekunder i gommen kommer sedan en nästan mullrande kryddighet. Det är inte pepprigt alls, men just den där kryddblandningen som heter brödkryddor är det närmaste jag kommer: klassiska ryetoner. Kanske lakrits också. Jag gillar.

Med vatten: inte samma fantastiska utveckling som doften. Kryddorna fortsätter dominera. Kanske att röda äpplen tillkommit?

Eftersmak: ett bakat bröd fullproppat med brödkryddor inleder oväntat brutalt: det är nästan en attack på gommen av alla dessa kryddor. Sedan möter en försiktig vaniljglass upp, men något stänk av honung. Med vatten: både vildare och mildare; inte riktigt samma kryddattack, men toner av hårt bakat, nästan bränt bröd har tillkommit, och vaniljen har backat så långt att den nästan försvunnit. Väldigt o-glenmorangieskt, härligt tycker jag.

Sammanfattning: många, när de ser att en whisky är NAS, hojtar att de sannolikt är tre år. Det är i själva verket ovanligt. Denna whisky är definitivt inte för ung – finge jag gissa skulle jag säga att detta är någonstans 10–12 YO. Jag är personligen inte särskilt svag för Glenmorangie, om än jag har smakat flera riktigt bra whiskies från dem. Det här är ett lyckat exempel på användning av annorlunda fat: ryefaten har gett lite liksom ”trycka” till Glenmorangies ofta alltför välpolerade produkter. Om något skulle jag gärna ha sett denna buteljerad som lite yngre, lite råare. Men det är jag, det.

Om man är ett stort fan av Glenmorangie kanske denna whisky förvirrar: det är kaxigare än deras whiskies brukar vara – ordentligt mycket kaxigare. En kul, annorlunda Glenmo. Jag är inte överväldigad, men jag gillar detta. Poängmässigt befinner jag mig någonstans i spannet 82–85: bra whisky.

Glenmorangie Spìos, Lars Cederbros noter:

Doft: Gräs, eller snarare hö, jordig. Mentol, halstablett. Medicinal. Spontant tänker jag tandläkarmottagning. Den har en slags ”sötunken” ton som jag inte brukar hitta i maltwhisky. Är det ryefaten som talar? Efter lite tid i glaset kommer mer läderartade inslag, och doft av trä. Men jag hittar inte den söta, honungsaktiga karaktären jag brukar hitta i Glenmorangie. Med lite vatten: doften av omogna krusbär gör entré. Även gröna äpplen, och den blir lite sötare. I övrigt mer av samma. Trä, läder och mentol. Doften går från tandläkarmottagning till visumhallen på någon amerikansk flygplats. Misstänker att doften påminner mig om någon städprodukt jag inte kan placera närmare.

Smak: mycket sötare anslag än doften antydde. Vanilj, och skolkritor (godiset, inte dom man skriver med). Nästan en mintig, eucalyptisk fräschör i smaken. Flammar till i munnen som en kraftig halstablett, men så fort man svalt sitter man med en rätt sträv och spritig eftersmak. Påminner lite om deras buteljering Astar, som också var kantig och sträv i eftersmaken, men som blev bättre och bättre ju mer man smakade den. Med lite vatten: fortfarande väldigt mycket vics blå. Men lite mer nertonat i eftersmaken. Ren, klar, lite metallisk smak. Fortfarande med en ordentligt spritig eftersmak. Vitpepprig.

Slutsats: en intressant whisky, som definitivt inte är inställsam. Och definitivt inte är dålig. Jag håller Glenmorangie som ett av mina favoritdestillerier, så den har en del att leva upp till. Och i det sammanhanget är den egentligen för endimentionell och sträv i smaken för min smak, med en alldeles för spritig och i övrigt anonym eftersmak. Men samtidigt… den vill utmana, och lyckas. Jag vill ta en till klunk. Ge den en chans till nu när glaset är tomt. För det finns något där. Hur står den sig mot konkurrensen? Bara för att sätta den i ett sammanhang testade jag den tillsammans med Glenmorangies andra Private Edition buteljeringar Ealanta och Tùsail. Och där är Ealanta helt klart favoriten. Den har en helt annan komplexitet och karaktär. Tùsail kniper andraplatsen även om det är rätt jämt mellan den och Spìos.

Betyg: Klart värt att ge den en chans. Prova den om du hittar den på någon mässa eller på krogen. Men jag kommer nog inte att köpa en flaska.

*

Som framgått bygger denna bloggpost på ett sample jag erhållit gratis. Och jo, jag skriver vad jag vill ändå, som säkert framgått av många tidigare poster på denna blogg. Tydligen är den enda Glenmorangie jag publicerat noter på tidigare på denna blogg deras 18 YO; länk har du här.  


Nästa Inlägg

Föregående Inlägg

Lämna en kommentar

© 2018 Tjeders whisky

Tema av Anders Norén